Här kommer del fem, men vi är långt ifrån klara.
Någon gång i maj skulle jag äta lunch tillsammans med Mobila Teamet och en förälder, för att de skulle se hur jag betedde mig i matsituationen. Lunchen skulle max få ta 30 minuter berättade de. Det var för att annars kan det ta hur lång tid som helst att få i sig maten. Vi satt i ett rum på tredje våningen. Det var soppa och pannkakor. Jag tyckte det var alldeles för mycket mat. Först en stor skål tjock broccolisoppa (vilket inte direkt är en av mina favoriter) och sedan tre pannkakor med sylt.
Jag doppade skeden i soppan, hällde av det som hamnat på skeden och stoppade motvilligt skeden, som endast var täckt med ett tunt lager soppa, i munnen.
”Nu har det gått 20 minuter” sa Göran. ”Om du fortsätter sådär kommer du aldrig bli klar i tid.”
”Det var ju min plan…” tänkte jag.
När vi kom till pannkakorna sköt jag undan sylten så långt bort ifrån mig på tallriken. Då sa Göran:
”Du vet att sylten ingår?”
Jag tittade bara surt på honom och tänkte alla svordomar jag kunde komma på.
”Tänker du äta upp den?” frågade han.
Jag skakade på huvudet med ögonen fyllda av tårar.
”Då måste vi kompensera med näringsdryck”
Han försvann ut ur rummet och kom strax tillbaka med en näringsdryck med tropisk smak. Det var något av det värsta jag hade smakat. Men jag hade inget val, jag var tvungen att dricka upp.
Sommaren kom och av någon anledning som jag inte kommer ihåg lugnade matkaoset ner sig. Kanske var det för de nya medicinerna hade börjat kicka in, eller kanske så hade jag bara vant mig vid att äta.
I augusti åkte jag på konfirmationsläger till Italien. Jag åt praktiskt taget ingenting på en hel vecka och vandrade i timmar, vilket ledde till en rejäl viktnedgång. Men det var en fin resa, och jag är glad att mamma, pappa och SCÄ tillät mig att åka.
När skolan började uppstod ett problem. Jag kunde ju inte äta själv men ville ändå gå i skolan som vanligt. Lösningen blev att mamma eller pappa fick komma till skolan och äta med mig. Vi fick sitta i ett litet rum bredvid Fritids. Varje dag fick jag med mig en förmiddagsmellismacka och en flaska juice. Varje dag slängde jag mackan och hällde ut juicen. Och varje dag ljög jag om att ha ätit det.
I slutet av september åkte vi till Toscana i Italien med klassen och parallellklassen. Det var en fantastisk resa, och jag hade roligare än jag haft på väldigt länge. Men såklart var maten ett problem. Jag fick äta med mina mentorer som hade fått strikta order av mina föräldrar att jag måste äta upp maten, hur lång tid det än tog. Jag måste ändå säga att det gick, under omständigheterna, ganska bra.
Resten av hösten och vintern fortsatte väldigt enformigt: gå upp, ta medicin, kämpa sig igenom frukosten, gå till skolan, slänga förmiddagsmelliset, ta lunchmedicinen, äta lunch med mamma eller pappa nere på Fritids, komma försent till lektionen efter lunch då det oftast tog längre tid för mig att äta lunch än vad själva lunchrasten var, åka hem, drick Cal Shake, ta middagsmedicinen, äta middag (som ofta brukade innefatta tårar) och gå och lägga sig. Samma sak varje dag.
Jag började skriva lite dagbok i februari. Här är några utdrag:
14 februari 2011
Imorgon ska jag träffa Dragana. Då ska jag ha bestämt mig om jag vill kämpa för att bli frisk. Lättare beslut har man ju gjort. Men jag tyckte om henne. Hon hade snälla ögon och fint hår. Men jag vill inte bli frisk. Däremot vill jag vilja bli frisk. Räcker inte det?
15 februari 2011
Fy helvete vad jag mår dåligt. Har precis varit på och träffat Dragana på SCÄ. Hon tyckte fortfarande inte att jag var superövertygande om att jag vill bli frisk. Nej, det är ju inte så konstigt. Jag vill ju inte bli frisk!!!
22 februari 2011
Fy helvete! Jag är så jävla arg och ledsen just nu. Det känns som om jag kommer gå sönder. Mamma har precis skällt ut mig. Hållit ett långt tal om att jag inte kan fortsätta såhär, att hon är på bristningsgränsen. Men det värsta var att hon sa att om det inte blir bättre får vi skjuta upp mina gymnasieår och lägga in mig på sjukhus! Fanjävlahelvetesskitvadalltärjobbigtjustnu.
_lotta
