"Med förintelsen i bagaget"

Idag kom en överlevare från andra världskriget till skolan och berättade om hans liv i Auschwitz. Så fruktansvärt det var, men så himla fantastisk han var! Han var runt 85 år, och han förlorade både sin mamma och sin bror i förintelsen men hade ändå kommit vidare i livet och han verkade vara så glad. En lycklig människa. Han skojade nästan hela tiden, skrattade och bar sig närstan åt som en liten pojke! Men såklart, han hade ju fruktansvärda saker att berätta. Vad det var orkar jag faktiskt inte berätta, så hemskt var det. Men alla vet väl vad som hände på koncentrationslägren i alla fall.

xoxo

Autopilot, take my memories

Det finns så mycket som jag vill skriva om. Jag vill skriva om hur fruktansvärt jobbigt det var att gå på lunchgrupp på SCÄ, om att jag provsjöng till Kungsholmen och plötsligt blev super-jätte-mega-nervös men att det ändå gick helt okej (om man bortser från när jag skulle knacka takter, vilket jag misslyckades totalt på..), om att jag troligtvis kommer bli glasögonorm och om att det är så jävla jobbigt att äta just nu.

Vart ska jag börja? Kanske med Kungsholmen-sökningen? Ja. Så gör vi.

Innan var jag inte det minsta nervös. Jag sa, "Varför ska jag vara nervös för? Om större delan av alla som går på AF kommer in, varför skulle inte jag kunna vara en av dem?". Men sen när jag satt utanför och väntade på att det var min tur började tusen små fjärilar fladdra omkring i min mage. Varför vet jag inte. Jag antar att de bara hade lust till det. Men överlag gick sökningen bra. Tror jag.

Förra torsdagen skulle jag börja i något som kallas för "lunchgruppen" på SCÄ. Detta innebar att tillsammans med en dietist, en psykolog och sex andra tjejer skulle vi gå ut och äta på lunchrestaurang. Ja, jag skulle väl vilja kunna skriva "det var jätteskönt att äta utan mina föräldrar och att ta mycket eget ansvar" men det kan jag inte. Tvärtom, det var fruktansvärt jobbigt och jag fick ångest som vägrar släppa. Nu ska jag inte sitta och prata skit om lunchgruppen, det är säkert jättebra för dem som är där. De har kommit till det steget då de vill förändra. Men jag har inte kommit dit. Det är en bit kvar. Och jag känner att jag inte kommer komma dit fortare genom att gå i lunchgruppen. Det passade inte mig. Jag är inte redo för det. Nu tänger ni säkert att jag inte ska döma det för fort. Ja, jag vet att det var första gången, men jag brukar oftast ha rätt om första intrycken. Jag känner nästan direkt om jag trivs eller inte. Vare sig det gäller personer eller andra sammanhang.

Så. Nu orkar inte jag skriva mer. Resten får jag kanske ta upp i ett annat inlägg. Om jag har lust.

Bild härifrån

xoxo

Folk som äter...

Åh, jag måste bara tipsa om några blogginlägg från Ida Pyk's blogg!

Folk som äter jordgubbar

Folk som äter bananer

Folk som äter äpplen


xoxo

Röda ballerinor och en svart handväska

Idag firades det lite födelsedag i efterskott hos min farmor och farfar. Av dem fick jag de sötaste berlockerna till mitt Thomas Sabo-armband. Ett par röda ballerinaskor och en svart handväska!

xoxo

Sweet Sixteen

Idag blir jag 16 år. Det är ganska mycket. Som jag sa till min vän Maja för några dagar sen, "Jag känner mig inte som 16... Jag känner mig mer som 12."

Det var såklart ett skämt, men någonstans finns sanning i det. Jag har aldrig velat bli stor. När jag var liten ville jag kanske bli större, men aldrig stor. Självklart är det fånigt att börja få åldersnojjor när man är 16 år, men ändå.

Man blir ju äldre hela tiden, och vips så sitter jag där och är 43 år på något kontor, med ett liv som inte alls blev som jag tänkt mig. Jag är så fruktansvärt rädd för att det ska hända. Även om jag aldrig skulle tillåta att det blev så, men ändå.

Nej, nu ska jag inte dela med mig mer av åldersångest, det är ju faktiskt min födelsedag! Sådant depp får jag spara till andra dagar! Så vad fick jag då? Jo, jag fick världens finaste skor från Filippa K! Jag fick även en fin fotoram och fin förvaringslåda från Bookbinders Design. Vi firade bara jag, mamma, pappa och min storebror idag, resten av familjen får det firas med senare!

Hej, hej

xoxo

Bubble Gum

Nu ska jag leka bloggare igen! Åh, jag lyssnar på en underbar spellista på Spotify. Den innehåller bara Brigitte Bardot (♥), Marilyn Monroe och Nancy Sinatra. Man blir bubbelgumsglad av den!

Lyssna, lyssna, lyssna! Bubble Gum


xoxo

Om man skulle ta och skriva ett litet inlägg, kanske?

Jag är på rätt så bra humör. Det har varit så fint väder flera dagar i rad, och jag känner att jag har ganska lätt för att bli påverkad av vädret (både positivt och negativt).

Alltså, egentligen har jag ju inte så mycket att skriva. Hoppas däremot att jag kommer ha det i morgon, eftersom då är det nationellt prov i svenska. 160 minuters konstant skrivande. Pepp? Nej, inte så värst...

Foto: Lovisa Lund
Tycker att det är svanen i bakgrunden som gör hela bilden!

xoxo

When you try your best but you don't succed

JAG VILL OCKSÅ GÅ PÅ COLDPLAY I SOMMAR.

xoxo

Att vilja vilja

Låt mig vara. Jag vill inte ha något med dig att göra. Snälla, försvinn. Försvinn. Dra åt helvete.
-
Ångest.
-
Förlåt. Det var dumt sagt. Klart att du ska få stanna. Jag menade det inte.

Jag vill inte bli fisk. Men jag vill vilja bli frisk. Låter det konstigt? Så känns det i alla fall. Säger jag att jag vill bli frisk blir min "ästörningsmonster" arga. Eller rättare sagt, förbannade. De spjärnar emot och säger "du kan inte bli frisk. Vad skulle du vara utan oss? Ingenting. Nej just det, ingenting. Du skulle förändras. Du skulle bli tjock. Ful. VIll du det? Vill du bli tjock och ful, så visst, men tro inte att det blir bättre då! Stanna här! Här är det tryggt. Varför göra det jobbigare än vad det är? Det är bara onödigt. Efter vad vi har gjort för dig. Vi har skapat en trygg tillvaro för dig och så behandlar du oss på det här sättet!"

Hur ska jag våga säga ifrån? Var hittar jag styrkan att våga stå upp emot dem? Hur bär jag mig åt? Men säger jag att jag vill vilja bli frisk är det som om det inte är jag som vill, och det är okej för dem. Så länge jag tycker att det är okej att de stannar är det lugnt.

Var det förvirrande? Det har jag all förståelse för. Jag är också förvirrad.

xoxo

Nästan en page

En bättre bild på hur den nya (och korta!) frisyren blev. Nästan som en page, fast lite längre. Ber om ursäkt för att bilden blev lite o-skarp. 

Trivs väldigt bra i kort hår. Det går snabbare att tvätta, föna, borsta och det trasslar inte till sig! Men å andra sidan kan man inte ha en lång, snygg tofs eller fläta... Men vissa uppoffringar får man ju göra då och då!

xoxo

We♥it

we heart it

Åh. Underbar hemsida.

xoxo

Kort

Nu har jag kort hår. Jättekort. Jag har inte haft såhär kort hår sen i sexan (nu går jag i nian).

Kan lägga upp en bättre bild i morgon. 

xoxo