Autopilot, take my memories

Det finns så mycket som jag vill skriva om. Jag vill skriva om hur fruktansvärt jobbigt det var att gå på lunchgrupp på SCÄ, om att jag provsjöng till Kungsholmen och plötsligt blev super-jätte-mega-nervös men att det ändå gick helt okej (om man bortser från när jag skulle knacka takter, vilket jag misslyckades totalt på..), om att jag troligtvis kommer bli glasögonorm och om att det är så jävla jobbigt att äta just nu.

Vart ska jag börja? Kanske med Kungsholmen-sökningen? Ja. Så gör vi.

Innan var jag inte det minsta nervös. Jag sa, "Varför ska jag vara nervös för? Om större delan av alla som går på AF kommer in, varför skulle inte jag kunna vara en av dem?". Men sen när jag satt utanför och väntade på att det var min tur började tusen små fjärilar fladdra omkring i min mage. Varför vet jag inte. Jag antar att de bara hade lust till det. Men överlag gick sökningen bra. Tror jag.

Förra torsdagen skulle jag börja i något som kallas för "lunchgruppen" på SCÄ. Detta innebar att tillsammans med en dietist, en psykolog och sex andra tjejer skulle vi gå ut och äta på lunchrestaurang. Ja, jag skulle väl vilja kunna skriva "det var jätteskönt att äta utan mina föräldrar och att ta mycket eget ansvar" men det kan jag inte. Tvärtom, det var fruktansvärt jobbigt och jag fick ångest som vägrar släppa. Nu ska jag inte sitta och prata skit om lunchgruppen, det är säkert jättebra för dem som är där. De har kommit till det steget då de vill förändra. Men jag har inte kommit dit. Det är en bit kvar. Och jag känner att jag inte kommer komma dit fortare genom att gå i lunchgruppen. Det passade inte mig. Jag är inte redo för det. Nu tänger ni säkert att jag inte ska döma det för fort. Ja, jag vet att det var första gången, men jag brukar oftast ha rätt om första intrycken. Jag känner nästan direkt om jag trivs eller inte. Vare sig det gäller personer eller andra sammanhang.

Så. Nu orkar inte jag skriva mer. Resten får jag kanske ta upp i ett annat inlägg. Om jag har lust.

Bild härifrån

xoxo