Jag har ju egentligen inte så mycket att skriva. Maten går bra. Jag klarar av mina läxor och kan äta en eller två godisar utanför matschemat utan att världen faller samman. Det går bra nu. Men med allt detta ansvar och all självständighet kommer en viss ångest. Ätstörningsmonstret skriker och sparkar och försöker av alla krafter hålla sig kvar i huvudet. Det skriker: "lämna mig inte! Du kommer bli fet och ful utan mig! Jag har funnits vid din sida i tre år, hur fan ska du klara dig utan mig??!" Men sån tur är så har jag en grymt bra psykolog som har lärt mig att ifrågasätta det som ätstörningsmonstret säger. Ungefär kan en sån konversation se ut:
"Du kommer bli fet och ful utan mig!"
"Jaha... och vad grundar du det på?"
"Jag är det enda som håller kontroll på dig! Utan mig har du ingen kontroll över hur mycket och vad du äter"
"Hur ska jag kunna lita på att det som du säger stämmer? Har någonsin något av det du sagt stämt? Du sa att jag skulle bli lycklig om jag gick ner i vikt, jag gick ner i vikt, men blev jag lyckligare för det? NEJ! Du sa att alla på SCÄ ljuger, gjorde de det? NEJ! Du sa att man var olycklig och fet som frisk, alla mina vänner är friska och är de olyckliga och feta? NEJ!!!"
"........"
"Hahaha in you face."
_lotta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar