Harry Potter and the Philosofer's stone

Spenderar den här torsdagskvällen med att titta på Harry Potter and the Philosopher's Stone med pappa och hund. Mycket mysigt.


_lotta

Hungerspelen

Jag är helt och hållet uppslukad av Hungerspelen. Köpte den i måndags och har läst 232 sidor på två dagar. Kan inte slita mig. Igår sträckläste jag från kl 15 till kl 21 (med paus för middag). I morgon har jag studiedag och ska därför slå läger i soffan med kuddar och filt för att läsa klart den. Åh, jag längtar faktiskt!

Idag har jag pluggat matte i flera, flera timmar. Är helt slut och tömd i huvudet och ska därför unna mig en riktigt tidig läggning!

_lotta

Fika, nostalgi-glass och fredagsshopping

Idag tillbringade jag eftermiddagen med Elsa. Först fikade vi.

Sedan åt vi glass. Jag tog Calippo Shots! Åh nostalgi!

Elsa tog en 88! 

Jag var cool.

Sedan åkte jag hem. Jag har hittat en bra genväg genom världens sötaste koloniområde! När man åker där, känns det som om tiden står stilla.

Jag köpte en jättesöt blus på Cos. 

...och en jättefin kjol. Hoppsan.

Och det där var min eftermiddag i 7 bilder!

_lotta

Vårnatt

Ligger på sängen och lyssnar på det här

_lotta

15°c varm torsdag

Hej där ute. Idag var det varmt. Riktigt varmt. Jag kunde köra moppe till skolan utan att vara klädd som för en resa till nordpolen, jag hade bara skinnjacka (ja, och vanliga kläder också då såklart...).

Vet ni? Jag blir så himla glad för den fina respons jag får för mina En Historia-inläggen. Hemskt, hemskt glad. Vet att jag har sagt det förut, men det är ju faktiskt något som tåls att bli sagt igen. Tack.♥

Bild från förra sommaren. Tagen av Lovisa.

_lotta

Nu kan du få mig så lätt

Idag har jag:
- haft på mig en vårig vit- och rosarutig skjorta
- skrivit ett onödigt svårt kemiprov
- vägt upp det dumma provet med en mysig fika på Gamla Enskede Bageri med Elice
- lagat middag
- lyssnat på den här spellistan

En historia, del 6

Här kommer del 6. Den är lång och ganska jobbig. Fast det kanske bara är jobbigt för mig eftersom det är jag som har upplevt det... Ja, ja. Här har ni den i alla fall.

En gråmulen februaridag bestämde min terapeut, Ingbritt, att jag skulle börja äta i matsalen två eller tre gånger i veckan. Jag fick panik av bara tanken. Men jag hade inte så mycket att säga till om, så därför fann jag mig, veckan efter sportlovet, i matsalen med pappa. Alla stirrade på mig som om jag var en utomjording. Det var hemskt. Jag satt med tårar i ögonen hela lunchen.

Dagen efter satt jag och pappa i matsalen igen. Den här gången satt vi med mina vänner. Det kändes bättre. Inte fullt så hemskt. Men att pappa fortfarande var med gjorde att vi drog till oss många blickar, och jag började känna mig besvärad.

Väl hemma bad jag om att få äta själv med mina vänner i matsalen. Då skulle jag inte skämmas lika mycket och därmed skulle det gå bättre att äta. Jag vet inte om det var för att mamma och pappa vid det här laget var så pass desperata att de var beredda på att prova vad som helst, eller om det var för att de som hemskt gärna ville att det skulle fungera, men hur som helst gick de med på mitt förslag. Det borde de inte ha gjort. För saken var den att jag inte åt med mina vänner i matsalen. Jag sa inte ens till dem att jag inte längre åt med mamma och pappa vissa dagar, utan jag satt uppe i vår korridor och pluggade. Jag minns att jag kände mig så nöjd med mig själv. ”Åh vad jag är smart”, tänkte jag. ”Mamma och pappa kommer aldrig att komma på mig”. Det gjorde de inte heller på ett väldigt långt tag. Det var inte förrän någon gång i april, då jag vid det laget att övertalat dem att jag skulle få äta alla luncher ”i matsalen”.

Var tredje vecka var det vikt hos Ingbritt. Jag minns inte varför, men av någon anledning så sköts det alltid upp. Det var ju jag såklart nöjd med, eftersom jag då kunde fortsätta som jag gjorde utan att någon märkte något.

Under hela nian gick jag hos Ingbritt. Hon och jag gick inte så bra ihop. Eller rättare sagt, hon tyckte att vi ”klickade” men gjorde inte jag. Hon tyckte att jag skulle prata med mina ätstörningsmonster. Jag blev frustrerad för hon fattade inte att jag inte ville prata med dem, eftersom det skulle vara att prata med mig själv och det är något jag aldrig kunnat göra. Jag hade ingen som jag kände att jag litade tillräckligt mycket på för att kunna säga vad jag egentligen kände.

En eftermiddag någon gång i april stannade jag kvar efter en mattelektion för att prata med min mattelärare och mentor om något prov jag inte var nöjd med. Just där och då orkade jag inte hålla igen med mina tusentals hemligheter längre. Så jag berättade om hur jag mådde, om hur jag varje lunchrast satt i korridoren medan alla andra åt, om hur jag vantrivdes med min terapeut och om hur min relation med mamma höll på att falla i bitar. Och för första gången på jag vet inte hur länge kände jag att det var någon som faktiskt lyssnade på mig. Jag kände att det gav mer när jag pratade med honom än med Ingbritt, jag sa nästan ingenting när jag satt hos henne, tittade mest diskret på klockan och önskade att timmen skulle gå. Men nu kunde jag prata med min mentor någon gång i veckan istället. Ibland för att ventilera jobbiga tankar, ibland för att bolla idéer och få respons på mina tankar och funderingar.

I mitten av april – jag tror det var den 13 – var det vikt för första gången på väldigt länge. Jag hade en hård klump i magen, för jag visste att jag hade gått ner i vikt och att mamma och pappa nu skulle komma på mig, att de skulle få reda på att jag inte åt som jag sa att jag gjorde. Men när vi gick ut från SCÄ sa inte pappa någonting. Som att allt var som vanligt.  Det gjorde mig orolig. Varken han eller mamma sa någonting, de bara tittade på mig lite misstänksamt.

Dagen efter berättade jag för min mentor om vad som hade hänt. För även om jag var rädd för att mamma och pappa skulle se att jag hade gått ner i vikt, ville jag fortfarande göra det. Så i och med att de inte sa någonting trodde jag att jag inte hade gått ner ”tillräckligt”. Jag berättade att tanken om att kräkas upp maten började kännas som ett alternativ. Min mentor sa att jag verkligen inte borde göra det, för om man börjar kliver man över en tröskel då det är svårt att sluta, och att det bara skulle göra mig sjukare än vad jag redan var. Men det var ju det som jag ville.

Veckan efter fick jag inte ”äta med mina vänner i matsalen” längre för mamma och pappa. De sa att de inte litade på att jag åt som jag skulle. Jag blev delvis nöjd eftersom det bevisade att jag faktiskt hade gått ner i vikt, men det gav mig också panik eftersom jag inte längre kunde komma undan lunchen. Tanken om att börja kräkas upp maten kom närmre och närmre. Jag gjorde några försök, men det är inte så lätt som man tror. Jag hatade mig själv för att jag inte kunde. Hatade, hatade, hatade.

Den 5 maj var det nationellt prov i matte. Jag har nog aldrig vart så missnöjd efter ett prov. Självhatet växte sig större och större . Dessutom skulle jag inte äta lunch med mina föräldrar den dagen, jag skulle äta med min mentor tillika mattelärare. Jag tror att lunchen tog en timme. Och då hade jag inte ens ätit upp. Jag tror att det var där mitt självhat nådde sin topp. Jag sprang upp till toaletten i vår korridor. Tog en penna och körde ner i halsen. Om och om igen. Och tillslut – till min förvåning – gick det. Ett lugn spreds i mig. Jag kunde. För första gången kände jag mig nästan nöjd med mig själv. Ätstörningsmonstret applåderade och klappade mig på ryggen. Men sedan insåg jag vad jag hade gjort: jag hade frivilligt tvingat – eller snarare låtit mig bli tvingad av Ätstörningsmonstret – mig själv att kräkas upp mat. Jag greps av panik när jag insåg hur många jag kommer såra om det här fortsatte. Så trots Ätstörningsmonstrets skrik i huvudet gick jag raka vägen till Lovisa för att berätta vad jag hade gjort. Jag sa att jag även funderade på att berätta för vår mentor eftersom jag hade pratat om tankarna med honom. Hon sa att jag måste berätta. Så jag gjorde det. Det var hemskt svårt att berätta det eftersom jag visste hur han hoppades på att jag inte skulle ta det steget. Reaktionen blev ungefär som jag trodde. Men jag bad honom att inte ringa mina föräldrar och berätta det.

”Lovar du?” frågade jag osäkert.

”Ja, jag lovar”.

Dagen efter åt jag lunch med pappa.

”Din mentor ringde mig i morse…” sa han.

Jag greps av panik. Allt blod försvann från huvudet. Magen knöts ihop.

”… han sa att du hade kräkts upp lunchen i torsdags.”

Jag visste inte vad jag skulle säga. Men till slut fick jag fram:

”Det var en engångsgrej. Det var bara för att vi hade haft matteprov innan. Jag lovar.”

Pappa tittade misstänksamt på mig.

”Är det helt säkert det…? Var det bara en gång? Du kommer inte göra det igen?”

”Nej, jag lovar! Det var bara då!”

Konstigt nog lät han mig gå tillbaka till mina lektioner den dagen, och resten av dagarna fram till den 12 maj. Men 12 maj tar vi i nästa del.

_lotta

Otursmåndag

Har tid hos min psykolog kl 16 på BUP i Sollentuna. På väg dit kommer jag på att jag har glömt kemiböckerna i skolan. Hinner inte vända, men jag måste verkligen ha dem då det är prov imorgon. Bestämmer mig för att åka tillbaka till skolan efteråt. Kl 17.15 är jag klar på BUP, och åker tillbaka till skolan för böckernas skull. Missar bussen. Nästa går om en kvart. Missar tunnelbanan. Nästa går om 10 minuter. Kl 18.30 är jag i skolan. Hämtar böckerna och rusar mot Fridhemsplan. Är hemma om ungefär 1 timme. Då har jag ungefär 3-4 timmar av aktivt pluggande innan jag blir för trött. Åh juste, jag kan typ bara hälften av det jag ska kunna. Härligt.

_lotta

Fredagsfika i svartvitt

I fredags efter skolan tog jag och Elice moppen till Gamla Enskede Bageri. Vi åt nog världshistoriens godaste fredagsfika.

_lotta

Att från samma säng lyssna till samma regn

Idag träffade jag fina Helena. Vi pratade om det här med att gråta. Att man inte alltid vill torka tårarna och gå vidare som fort man blir ledsen. Ibland vill man faktiskt gråta ut. Låta tårarna strömma ner för kinderna. Ibland kan det faktiskt vara skönt att gråta så att man hickar. För då får man ur sig lite – kanske till och med mycket – av det jobbiga.

 På SCÄ, så fort man började gråta med sin terapeut/psykolog, sköt de diskret fram en liten skål med pappersnäsdukar. Som att man inte fick gråta. Men det får man. Man får gråta. Gråt ut, och släpp det sedan. När du har gråtit ut kan du bli glad igen. Om man aldrig är ledsen skulle man inte kunna känna igen känslan Glädje. Det är kontrasterna som skapar känslorna.

_lotta

20:22

Trött. Klockan är bara 20.22 och jag är trött. Vet inte varför. Min sömn går bara upp och ner. Men jag ska inte klaga. För några veckor sedan sov jag knappt alls och nu somnar jag tidigt och sover hela natten igenom. Tror jag ska bädda ner mig i sängen med en kopp pepparmintsté och min Poirot-bok.

I kväll lyssnar jag på det här

_lotta

Du kan sluta dina ögon och aldrig känna dig ensam

Sover lite middag med min älskade Neo på magen. Vi har nog slagit nytt rekord i mysighet.

Du har vackra ögon

Jag kom på att jag måste berätta en så megafin sak som hände mig för några veckor sedan. Jag var på väg in till Hötorget på kvällen och klev som vanligt på tunnelbanan vid Gullmarsplan. Mitt emot mig satt en kille och skissade i ett block. Jag är ganska nyfiken av mig och sneglade lite diskret (trodde jag i alla fall...) på hans block. Han ritade, suddade, ritade, vände blad, tittade på mig och ritade igen. Vid T-centralen gick han av, och just som han passerade mig rev han av ett blad ur sitt block, släppte den i mitt knä och skyndade ut ur tunnelbanan. I ett mindre chocktillstånd tog jag upp bladet och tittade. Så här såg det ut:

Jag dog. Jag satt där mitt i tunnelbanan och log med hela ansiktet. Tänkte att det här händer bara i filmer och böcker, inte i verkliga livet – och speciellt inte i mitt liv. Ja, det var nog det finaste som hänt mig. Någonsin.

_lotta

Morgon på Hamngatan

Befinner mig just nu i kö utanför HM på Hamngatan i väntan på att Marnikollektionen släpps!

Hatord

Här kommer en lista på de ord jag får rysningar längs med ryggen (och inte på ett bra sätt) av att höra. Det är inte själva innebörden av orden jag avskyr, utan bara sättet de låter på. Här har ni dem:

-Snacks (mitt absolut värsta ord)

-Läckert

-Snask

-Tufft

-Fränt (när man syftar på "häftigt")

Det finns säker tusen andra, men det här är de som jag avskyr allra mest.

Har ni några hatord?


_lotta

En fredag

I fredags tog jag årets första moppetur. Eftersom en bit av min vanliga väg in till stan är avstängd var jag tvungen att ta en onödigt krånglig omväg (kom senare på en mycket bättre väg...). 

Som ni ser så var det glansis, inte det lättaste att hantera på två hjul.

Men jag var glad ändå.

På väg in mot stan stannade jag till vid Gamla Enskede Bageri för en lunch. Passade på att säga hej till Julia som jobbar där när jag ändå var i krokarna!

Stockholm var fint.

Så åkte jag in till Café Saturnus för att köpa med mig fika hem till mig och min storebror.

Det blev varsin bulle. Jag var dock tvungen att dela min på två eftersom den är enormt stor.

Sen tittade vi på Oceans 13, och mer än så hände väl inte den dagen!

_lotta

För vem kan glömma att stjärnorna någon gång blir stenar

Nu är jag hemma igen. Riksgränsen var underbart, trots att det bara blev två av tre skiddagar. Vi glömde att ta med oss ryggsäck, så kameran kunde inte följa med upp på fjället och därför har jag inga trevliga bilder att visa.

Sitter på min säng och lyssnar på Håkan Hellström. Känner mig lite ensam. Kanske var det ett misstag att åka hem före resten av familjen. Men jag ville så hemskt gärna bevisa att jag kan vara självständig. Att jag faktiskt kan åka hem tidigare och klara mig själv. Och visst, jag kan, men det är ensamt. Ja ja, det är väl inte hela världen. Min storebror kommer hem i morgon och mina föräldrar kommer hem på lördag. Och på söndag åker vi och hämtar vår hund så har bott hos sin dagisfröken medan vi var borta. Åh, min älskade älskade älskade Neo.

_lotta