Här kommer del 6. Den är lång och ganska jobbig. Fast det kanske bara är jobbigt för mig eftersom det är jag som har upplevt det... Ja, ja. Här har ni den i alla fall.
En gråmulen februaridag bestämde min terapeut, Ingbritt, att
jag skulle börja äta i matsalen två eller tre gånger i veckan. Jag fick panik
av bara tanken. Men jag hade inte så mycket att säga till om, så därför fann
jag mig, veckan efter sportlovet, i matsalen med pappa. Alla stirrade på mig
som om jag var en utomjording. Det var hemskt. Jag satt med tårar i ögonen hela
lunchen.
Dagen efter satt jag och pappa i matsalen igen. Den här
gången satt vi med mina vänner. Det kändes bättre. Inte fullt så hemskt. Men
att pappa fortfarande var med gjorde att vi drog till oss många blickar, och
jag började känna mig besvärad.
Väl hemma bad jag om att få äta själv med mina vänner i
matsalen. Då skulle jag inte skämmas lika mycket och därmed skulle det gå
bättre att äta. Jag vet inte om det var för att mamma och pappa vid det här
laget var så pass desperata att de var beredda på att prova vad som helst,
eller om det var för att de som hemskt gärna ville att det skulle fungera, men
hur som helst gick de med på mitt förslag. Det borde de inte ha gjort. För
saken var den att jag inte åt med mina vänner i matsalen. Jag sa inte ens till
dem att jag inte längre åt med mamma och pappa vissa dagar, utan jag satt uppe
i vår korridor och pluggade. Jag minns att jag kände mig så nöjd med mig själv.
”Åh vad jag är smart”, tänkte jag. ”Mamma och pappa kommer aldrig att komma på
mig”. Det gjorde de inte heller på ett väldigt långt tag. Det var inte förrän
någon gång i april, då jag vid det laget att övertalat dem att jag skulle få äta
alla luncher ”i matsalen”.
Var tredje vecka var det vikt hos Ingbritt. Jag minns inte
varför, men av någon anledning så sköts det alltid upp. Det var ju jag såklart
nöjd med, eftersom jag då kunde fortsätta som jag gjorde utan att någon märkte
något.
Under hela nian gick jag hos Ingbritt. Hon och jag gick inte
så bra ihop. Eller rättare sagt, hon tyckte att vi ”klickade” men gjorde inte
jag. Hon tyckte att jag skulle prata med mina ätstörningsmonster. Jag blev
frustrerad för hon fattade inte att jag inte ville prata med dem, eftersom det
skulle vara att prata med mig själv och det är något jag aldrig kunnat göra.
Jag hade ingen som jag kände att jag litade tillräckligt mycket på för att
kunna säga vad jag egentligen kände.
En eftermiddag någon gång i april stannade jag kvar efter en
mattelektion för att prata med min mattelärare och mentor om något prov jag
inte var nöjd med. Just där och då orkade jag inte hålla igen med mina
tusentals hemligheter längre. Så jag berättade om hur jag mådde, om hur jag
varje lunchrast satt i korridoren medan alla andra åt, om hur jag vantrivdes
med min terapeut och om hur min relation med mamma höll på att falla i bitar.
Och för första gången på jag vet inte hur länge kände jag att det var någon som
faktiskt lyssnade på mig. Jag kände
att det gav mer när jag pratade med honom än med Ingbritt, jag sa nästan
ingenting när jag satt hos henne, tittade mest diskret på klockan och önskade
att timmen skulle gå. Men nu kunde jag prata med min mentor någon gång i veckan
istället. Ibland för att ventilera jobbiga tankar, ibland för att bolla idéer
och få respons på mina tankar och funderingar.
I mitten av april – jag tror det var den 13 – var det vikt
för första gången på väldigt länge. Jag hade en hård klump i magen, för jag visste
att jag hade gått ner i vikt och att mamma och pappa nu skulle komma på mig,
att de skulle få reda på att jag inte åt som jag sa att jag gjorde. Men när vi
gick ut från SCÄ sa inte pappa någonting. Som att allt var som vanligt. Det gjorde mig orolig. Varken han eller
mamma sa någonting, de bara tittade på mig lite misstänksamt.
Dagen efter berättade jag för min mentor om vad som hade
hänt. För även om jag var rädd för att mamma och pappa skulle se att jag hade
gått ner i vikt, ville jag fortfarande göra det. Så i och med att de inte sa
någonting trodde jag att jag inte hade gått ner ”tillräckligt”. Jag berättade
att tanken om att kräkas upp maten började kännas som ett alternativ. Min
mentor sa att jag verkligen inte borde göra det, för om man börjar kliver man
över en tröskel då det är svårt att sluta, och att det bara skulle göra mig
sjukare än vad jag redan var. Men det var ju det som jag ville.
Veckan efter fick jag inte ”äta med mina vänner i matsalen”
längre för mamma och pappa. De sa att de inte litade på att jag åt som jag
skulle. Jag blev delvis nöjd eftersom det bevisade att jag faktiskt hade gått ner i vikt, men det gav mig
också panik eftersom jag inte längre kunde komma undan lunchen. Tanken om att
börja kräkas upp maten kom närmre och närmre. Jag gjorde några försök, men det
är inte så lätt som man tror. Jag hatade mig själv för att jag inte kunde.
Hatade, hatade, hatade.
Den 5 maj var det nationellt prov i matte. Jag har nog
aldrig vart så missnöjd efter ett prov. Självhatet växte sig större och större
. Dessutom skulle jag inte äta lunch med mina föräldrar den dagen, jag skulle
äta med min mentor tillika mattelärare. Jag tror att lunchen tog en timme. Och
då hade jag inte ens ätit upp. Jag tror att det var där mitt självhat nådde sin
topp. Jag sprang upp till toaletten i vår korridor. Tog en penna och körde ner
i halsen. Om och om igen. Och tillslut – till min förvåning – gick det. Ett
lugn spreds i mig. Jag kunde. För
första gången kände jag mig nästan nöjd med mig själv. Ätstörningsmonstret
applåderade och klappade mig på ryggen. Men sedan insåg jag vad jag hade gjort:
jag hade frivilligt tvingat – eller snarare låtit mig bli tvingad av
Ätstörningsmonstret – mig själv att kräkas upp mat. Jag greps av panik när jag
insåg hur många jag kommer såra om det här fortsatte. Så trots
Ätstörningsmonstrets skrik i huvudet gick jag raka vägen till Lovisa för att
berätta vad jag hade gjort. Jag sa att jag även funderade på att berätta för
vår mentor eftersom jag hade pratat om tankarna med honom. Hon sa att jag måste berätta. Så jag gjorde det. Det
var hemskt svårt att berätta det eftersom jag visste hur han hoppades på att
jag inte skulle ta det steget. Reaktionen blev ungefär som jag trodde. Men jag
bad honom att inte ringa mina föräldrar och berätta det.
”Lovar du?” frågade jag osäkert.
”Ja, jag lovar”.
Dagen efter åt jag lunch med pappa.
”Din mentor ringde mig i morse…” sa han.
Jag greps av panik. Allt blod försvann från huvudet. Magen
knöts ihop.
”… han sa att du hade kräkts upp lunchen i torsdags.”
Jag visste inte vad jag skulle säga. Men till slut fick jag
fram:
”Det var en engångsgrej. Det var bara för att vi hade haft matteprov
innan. Jag lovar.”
Pappa tittade misstänksamt på mig.
”Är det helt säkert det…? Var det bara en gång? Du kommer
inte göra det igen?”
”Nej, jag lovar! Det var bara då!”
Konstigt nog lät han mig gå tillbaka till mina lektioner den
dagen, och resten av dagarna fram till den 12 maj. Men 12 maj tar vi i nästa
del.
_lotta
_lotta
Lotta! Det här är så otroligt starkt av dig, båda att du klarat dig igenom allt det jobbiga och nu även orkar dela med dig! <3
SvaraRadera