Ibland vill inte jag vara så stark, modig och frisk som jag ofta ger sken av att vara, eller som jag i alla fall försöker vara. Ibland vill jag bara ligga hopkurad i sängen och inte behöva ta ansvar. Fly. Kunna skylla på att jag inte kan, orkar eller vill för att jag är sjuk. Slippa känna den där hemskt påtagliga ensamheten.
Den är nästan värst. När jag var sjuk kände jag mig aldrig riktigt ensam. När ingen annan var med mig, jag hade alltid ätstörningsmonstret i huvudet. Det var vi två, och det bestämde vad jag fick och inte fick göra, säga, ha på mig, äta. Hur jag skulle vara och vem jag var. Nu när jag är själv är jag verkligen det på riktigt, då ätstörningsmonstret knappt finns längre. Ensamheten blir så påtaglig, konkret. Det tar nog tid att vänja sig vid det, om man någonsin gör det. Kanske att det där tomrummet inte fylls, och att det är något man måste acceptera och lära sig att leva med.
_lotta
Du är aldrig ensam.
SvaraRadera