Nästa del. Den är lång, så det får bli ett pris till den som orkar läsa!
Jag fortsatte hållas vid
liv av mina föräldrar. Pappa var hemma med mig varje dag och så till att jag åt
det jag skulle och att det jag åt stannade kvar i magen. Samma visa som året
innan. Jag hatade mig själv fruktansvärt mycket. Jag kände mig som ett
misslyckande. Både från ätstörningens sida i och med att jag hade betett mig så
klumpigt och därför blivit avslöjad, och ur min – om än hemskt lilla – friska
sida eftersom jag hade sårat så många människor runt omkring mig. Jag fann
ingen tröst någonstans.
I samma veva fick jag en
ny läkare på SCÄ. Jag hade aldrig träffat en så konsekvent människa tidigare.
Hon höjde min dos antidepressiva från 25 milligram till 150 milligram och lade
även till en ny medicin mot tvångstankar. Jag var livrädd för att höja medicinen
eftersom jag trodde att det skulle göra så att sjukdomen släppte taget. Vem var
jag utan den? Fanns det en person bakom eller skulle jag bara bli ett tomt
skal? Jag vågade inte. Så jag fann ingen annan lösning än att i hemlighet varje
morgon spotta ut tabletterna som pappa trodde att jag hade svalt. Det gav mig
en liten och falsk lättnad, ätstörningen klappade mig lite lätt på axeln och
sa: ”bra gjort”.
Den 27 maj skulle jag
göra en uppföljning av den Stepwise jag hade gjort med Mobila Teamet året
innan. Och eftersom den skulle göras av samma behandlare varje gång så var det
alltså Göran som jag skulle träffa.
Min tid låg efter lunch, så därför var
jag väldigt angelägen om att pappa inte behövde följa med mig upp.
”Men pappa, jag är inte
dum! Tror du verkligen att jag skulle kräkas upp lunchen här?” sa jag så övertygande jag kunde. Pappa tittade på mig med
genomträngande blick.
”Okej, då” sa han.
Just då kom Göran ut med
ett paket cigaretter och en tändare.
”Jag ska bara förorena
luften så kommer jag upp” sa han och log.
Jag kramade pappa hej då
och gick med snabba steg upp mot den stora bruna porten in till SCÄ, anmälde
mig snabbt i receptionen och sprang upp till tredje våningen. Jag tittade mig
om för att se så att ingen såg mig. Men just när jag skulle vända mig om för
att gå till toaletten kom pappa upp för trappan.
”Jag litar inte på dig,
så jag väntar här tills Göran kommer” sa han.
Besvikelsen sjönk som en
sten i min mage. Jag ville inte att pappa skulle vara här. Jag ville inte.
Strax därefter kom Göran upp. Vi
gick och satte oss i ett litet rum. Jag svepte min kofta om mig och huttrade
till.
”Fryser du? Jag kan höja
upp värmen på elementen?” sa Göran.
”Nej, tack. Jag klarar
mig.” sa jag och log lite matt. ”Att frysa innebär att jag bränner kalorier, så
nej” tänkte jag vidare.
När jag var färdig och hade
svarat på alla frågor, sa Göran till mig:
”Det kommer inte alltid
vara såhär.”
”Vad vet du om det”
tänkte jag och ryckte lite på axlarna som svar.
Sommaren kom och jag
mådde varken bättre eller sämre. Kände mig tom och ville ingenting. Jag brydde
mig inte om ifall jag inte fick börja i gymnasiet till hösten. Jag brydde mig
inte om ifall jag skulle få hjärtstillestånd av mitt låga saltvärde. Jag brydde
mig inte om någonting förutom att göra vad
som helst för att göra ätstörningsmonstret till lags.
I juli åkte jag till
Göteborg för att gå på Where The Action Is. Såklart fick jag inte åka dit
själv, utan pappa åkte med. Vi mötte upp min kompis Maja som jag skulle dit med
på förmiddagen. Sen åkte hon och jag vidare till festivalen. En hel dag då jag
skulle ansvar för mitt ätande helt själv. Lovisa var också där med några från
vår klass. Hon tvingade mig att gå i väg med Maja för att köpa en hamburgare
till lunch. Jag åt inte mer än en halv, och när jag hade ätit klart sa jag till
Maja:
”Vi kan mötas vid de
andra, jag ska bara gå på toa.” Jag gick min väg och gömde mig bakom en buske
för att kräkas upp det jag hade ätit. Jag slutade inte förrän jag kunde vara
säker på att min mage var tom. Sen gick jag tillbaka till de andra och låtsades
som om ingenting hade hänt.
Hela dagen hängde vi vid
platserna längst fram som vi hade fått tag på när vi kom in, så när Coldplay
äntligen kom in efter ungefär nio timmars plats-hållande hade vi fantastiska
platser. Men innan de kom in försökte Lovisa få mig att äta något.
”Du kommer att svimma. Du
har ju inte ätit något på hela dagen! Vill du att de ska behöva lyfta bort dig
så att du missar hela konserten?!”
Hon gav mig några nötter
och sa:
”Ät.”
Jag höll nötterna i
handen, förde den till munnen och låtsades att jag stoppade dem i munnen fast
jag hade dem kvar i min hand. Låtsastuggade och låtsassvalde.
”Sådär. Klart.”
”Bra gjort” sa Lovisa och
kramade mig.
Men jag svimmade aldrig. Jag hoppade
som en galning under hela konserten i tron om att det skulle göra mig smalare.
Morgonen därpå vaknade i
hotellrummet bredvid pappa och kunde knappt röra mig. Jag hade hjärtklappning
och när jag ställde mig upp trodde jag att benen skulle ge vika. Jag lyckades
dölja det för pappa i alla fall. Allt för att inte bli avslöjad. Men vid
frukosten den morgonen var det första gången som jag tillät mig att tänka – om
än bara för en sekund – att det kanske, kanske finns ett liv som inte
innehåller ben som knappt går att stå på och att spy bakom en buske.
Tyvärr höll sig den tanken inte
kvar så länge, för så fort jag kom hem igen var det tillbaka till samma
rutiner, Cal Shakes och tankemönster. Men hur mycket jag än ville förtränga den
tanken och låtsas som om jag aldrig hade tänkt den, så gick det inte. Jag hade
ifrågasatt min värld, min bubbla, min ”vän” och andra hälft: ätstörningen.
Såklart var det något som jag fick betala för. Jag tvingade mig själv – eller
blev tvingad av ätstörningen – att kräkas upp frukosten i duschen, spotta ut
mat i servetter, gå extra fort och ljuga så mycket att min näsa borde blivit
flera mil lång.
Och så här fortsatte det, ända
fram till den 27e juli. Men det får bli i nästa del, för annars blir det här så
långt att ingen orkar läsa det.
_lotta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar