Tretton höstfrågor

1. Känner du dig lycklig och glad nu när hösten är här?


Nja, just den här perioden mellan höst och vinter är inte direkt min favorit om man säger så. När det bara är gråttgråttgrått mest hela tiden.

2. Vad kommer bli ditt mest använda plagg i höst?

Tror att det blir min Maison Martin Margiela för H&M-polo.

3. Vad gjorde du vid den här tidpunkten för ett år sedan – hur såg ditt liv ut?


Började faktiskt må bra.

4. Vad gör du om dagarna egentligen?

Går i gymnasiet. Kan komma på cirka en ettusensjuhundranittioåtta roligare sätt att spendera dagarna, men just nu finns det inte så mycket att göra åt saken. Vi får se vad svaret blir om två år!

5. Vad ska du ha för frisyr?
Uppsatt i en fluffig knut.

6. Vad lyssnar du på för musik?
En del Kent, Håkan Hellström och First Aid Kit. Men mest av allt lyssnar jag på massa avsnitt av "På Minuten" som sänds på P1. Skrattar högt på bussen.

7. Vad läser du?
Dvärgen av Pär Lagerkvist, dock inte frivilligt utan för att vi läser den i svenskan. När den är utläst tänker jag läsa sista boken i 1Q84-triologin. 

8. Senast tre inkomna sms?
"Den brukar inte funka så bra bara..."
"Sweet! Puss"
"Mums! Vi bakade lussebullar i helgen!"

9. Vad var bäst med sommaren?
Veckan i Los Angeles med min familj.

10. Vad var sämst med sommaren?
Att den tog slut alldeles för fort.

11. Senast köpta plagg?
Hm, det var ett tag sedan jag köpte kläder. Det är nog mina nya favoritbyxor från Jigsaw som jag köpte i London.

12. Ditt bästa skönhetstips inför hösten?
Bra fuktkräm till ansiktet, jag använder en från Kiehl's som jag är supernöjd med.

13. Hur ser du på framtiden?
Det blir säker bra, ingen anledning att oroa sig för det än.

(bilden är tagen av Lovisa Lundh)

_lotta

Tulpaner

Skrev en text som skiljer sig lite från det jag vanligtvis brukar skriva. Tänkte att det skulle vara kul att prova något nytt, så här har ni den; en liten text om tulpanerna vid Fridhemsplans tunnelbaneuppgång.

-

Yppiga och nyvakna betraktar de alla människor som passerar dem utanför tunnelbaneuppgången. Morgontrötta, likgiltiga människor. Grå människor i en grå stad. Ingen lägger märke till dem. Men de lägger märke till alla. En dam i 60-årsåldern med en liten tax i ett litet koppel. En pappa med ett snuvigt barn i varje hand. En stressad kvinna med portfölj och sylvassa klackar. De ser alla som passerar, men ingen av de som passerar ser dem.

När rusningstiden är över saktar tempot kring tunnelbanan ner. Människorna går inte lika snabbt, inte lika stressat. Några tittar till och med åt deras håll, tänker för en sekund ”kanske att jag skulle…” men kommer ihåg att de har en tid att passa och skyndar vidare.

Att bara vara passiv åskådare ett helt liv – om än ett kort ­­– kan kännas lite meningslöst. Att aldrig tillföra, att aldrig kunna beröra. Ibland är det ensamt att bara vara en åskådare. Att se en föreställning utan att få vara med. Men det kan även vara en fördel att stå utanför. När någon olycka drabbar människorna, då kan de lugnt stå där vid tunnelbaneuppgången och tänka att det inte rör dem alls. Slippa ta ansvar, slipa bära. Istället för att alltid se det sämsta i sin situation, kan man välja att fokusera på det som är bra. Det är ett val som är upp till var och en. Vill du leva ditt liv och endast se det negativa, eller vill du välja att se det positiva i din tillvaro?

För en liten tulpan finns inte mycket att göra, de står där i sina plasthinkar insvepta i genomskinlig plast och ser hur världen passerar framför dem, utan att bli sedda. Men då och då dyker det upp människor som stannar upp, tittar på dem och ler. Och det är det som kan göra en tulpan som ingen köptes liv värdefullt, att få en av alla dessa grå morgonzombies att vakna ur sin dvala.

_lotta

En historia, del 9

Det här projektet med att skriva En historia-delarna blev så mycket större än vad jag hade tänkt. Men efter den här är det bara en kvar, alltså 10 delar allt som allt. Jämnt och bra!

Innan jag ens klev in i den stora orangea byggnaden på Södermalm, visste jag att det här skulle bli ett ovanligt jobbigt möte. Kanske det värsta hittills till och med. Min läkare hade nämligen sagt att idag var den dagen då min bubbla skulle spräckas. Jag skulle komma ur min anpassade tillvaro, där allt var justerat för att minimera min ångest. Jag skulle se vad jag vägde.

När jag klev upp på vågen och såg siffrorna var min allra första tanke: ”jag äter inget någonting förrän jag har gått ner fem kilo”. Jag ville bara spy. Springa upp och ner i trappor. Göra sit-ups tills kroppen värkte. Allt för att de där siffrorna skulle bli mindre.

Jag brast inte förrän jag kom hem. Jag grät mer än vad jag någonsin hade gjort. Hickade, hyperventilerade, tappade andan, gav ifrån mig kvävda skrik. I flera timmar låg jag på min säng i det tillståndet.

   Till slut fanns det inga tårar kvar. Jag var alldeles tom, kände ingenting. Det var inte förrän det var dags för mellis som jag bröt ihop igen. Pappa höll om mig och försökte få mig att dricka en smoothie, men jag vägrade. En banan då? Nej, jag vägrade.

Den kvällen efter helvetet till middag satt jag och grät i pappas famn. Han undrade varför jag reagerade som jag gjorde. Jag hade inget direkt svar, jag visste inte riktigt.

”Jag känner mig så tjock” fick jag ur mig till slut. Även om det bara var en liten del av det hela, var det det enda som gick att förklara.

Pappa försökte övertala mig om att jag inte alls var det, att jag fortfarande var underviktig, men jag lyssnade inte.

”Jag lovar att jag aldrig kommer tillåta att du blir tjock” sa pappa.

”Lovar du?” sa jag och reste mig ur soffan och gick in till mitt rum och hämtade papper och penna. ”I sådana fall vill jag att du och mamma skriver under ett kontrakt”.

Jag tror att det där skriftliga beviset hjälpte mig att förstå. Jag hade ett slags skyddsnät. Vad som än hände så skulle varken mamma eller pappa låta mig bli tjock.

När jag vaknade morgonen var jag fortfarande utmattad efter gårdagens gråtande. Jag låg kvar i sängen en lång stund och funderade. Ville jag ha det såhär? Ville jag gråta floder över att jag var tvungen att äta mellis? Ville jag se mina föräldrar så olyckliga? Och för första gången någonsin var svaret på dessa frågor nej. Min röst var äntligen starkare än ätsörningens höga och starka skrik. Jag vill inte ha det såhär. Jag vill inte gråta floder över att äta mellis. Jag vill inte se mina föräldrar så olyckliga. För första gången på tre år ville jag bli fri. 

_lotta

Maison Martin Margiela

Idag kom tröjan jag beställde från Maison Martin Margielas samarbete med H&M! En extremt oversize:ad vit kashmirpolo. Älskar den! Kommer nog att bo i den hela vintern.

_lotta

Inspirationsbrist

Hallå där ute. Äntligen har skolan lugnat ner sig och jag kan andas ut i vakuumet mellan proven. Nu har jag tid och ork att fortsätta läsa del två i 1Q84-triologin. Älskar den. Vill bara läsa all min vakna tid. Nu har jag även tid att blogga lite mer, men inspirationen ligger inte riktigt på topp. Har ni något speciellt som ni vill att jag ska skriva om? Alla förslag är välkomna!

_lotta

London, dag ett

Första dagen började med att vi tog en taxi till en Paul Smith-utförsäljning där vi fyndade massor!

 Två stora plastkassar rättare sagt.

Vi lämnade av våra fynd på hotellet. Älskar att trapphuset ser ut som något taget ur en Tim Burton-film.

 Sedan begav vi oss till Carnaby street och åt lunch på Joe and the Juice. Så himla goda mackor!

 När vi var mätta och belåtna gick vi vidare till Liberty. Dör en smula varje gång jag är där.

 Julavdelningen var helt crazy.

Vi gick runt där ett bra tag och tittade på allt som fanns. Sedan begav vi oss till Vivianne Westwood där både mamma och pappa handlade! 

   På kvällen åt vi middag på en fantastisk restaurang i Shoreditch, men orkade inte ta med mig kameran. 

Dag två kommer inom en snart framtid!

_lotta

Sometimes lonely isn't sad

Det finns en känsla som är lite speciellt elak. Den är liten, grå och ful och biter sig fast hårt, hårt i hjärnan. Känslan av att inte räcka till. Den är så förbannat jobbigt att den får en att tvivla på sig själv. Får en att tänka att man inte är så bra som alla andra, att man är ful, dum och inte bra till något. Hur kommer det sig att vi ens överväger att lyssna på den? Hur kan vi tillåta oss själva att bry sig om, tänka och tro på sådana tankar? För det gör vi ju. Det finns nog inte en enda människa som aldrig tänkt i de banorna.
   En liten tanke, en tiondels sekund räcker för att förstöra. Får en att inte räcka upp handen på en fråga fastän man är 99,99 % säker på att man har rätt, men att 0,01 % tvivel väger tyngre. Den får en att sitta och gråta en halv lördagskväll för att man bara känner sig så ensam och dålig eftersom man inte har något planerat och det känns som att ingen vill vara med en. Främst av allt så får den oss att tro att vi inte duger. Och det är hemskt nog.

Just de tankarna är nästan de viktigaste av alla att jobba emot, hur omöjligt det än känns. För om man inte står ut med sig själv, hur ska man då stå ut med att leva? Alla relationer i livet går att göra sig av med, en jobbig vän, pojkvän och till och med familjen går ju faktiskt att bryta upp med om man inte trivs, men om man inte trivs med sig själv så kan man inget göra. Så det är lika bra att bli vän med sig själv, så att man i alla fall trivs helt okej, för det är många, många år vi har framför oss tillsammans med oss själva.

_lotta

Stressvecka

Hallå där ute. London var fantastiskt, har massa bilder som jag laddar upp till helgen, då den här veckan är ett enda stort stressigt kaos och jag har knappt en minut över. Vi hörs.

_lotta