Sometimes lonely isn't sad

Det finns en känsla som är lite speciellt elak. Den är liten, grå och ful och biter sig fast hårt, hårt i hjärnan. Känslan av att inte räcka till. Den är så förbannat jobbigt att den får en att tvivla på sig själv. Får en att tänka att man inte är så bra som alla andra, att man är ful, dum och inte bra till något. Hur kommer det sig att vi ens överväger att lyssna på den? Hur kan vi tillåta oss själva att bry sig om, tänka och tro på sådana tankar? För det gör vi ju. Det finns nog inte en enda människa som aldrig tänkt i de banorna.
   En liten tanke, en tiondels sekund räcker för att förstöra. Får en att inte räcka upp handen på en fråga fastän man är 99,99 % säker på att man har rätt, men att 0,01 % tvivel väger tyngre. Den får en att sitta och gråta en halv lördagskväll för att man bara känner sig så ensam och dålig eftersom man inte har något planerat och det känns som att ingen vill vara med en. Främst av allt så får den oss att tro att vi inte duger. Och det är hemskt nog.

Just de tankarna är nästan de viktigaste av alla att jobba emot, hur omöjligt det än känns. För om man inte står ut med sig själv, hur ska man då stå ut med att leva? Alla relationer i livet går att göra sig av med, en jobbig vän, pojkvän och till och med familjen går ju faktiskt att bryta upp med om man inte trivs, men om man inte trivs med sig själv så kan man inget göra. Så det är lika bra att bli vän med sig själv, så att man i alla fall trivs helt okej, för det är många, många år vi har framför oss tillsammans med oss själva.

_lotta