Hej då 2011!

Gott nytt år önskar jag och Stina!!! Hoppas ni får ett fint avslut på året! Nu beger vi oss iväg på en liten fest hos en kompis för att fira in det nya året, med bubbel och förhoppningsvis lite raketer. Vi hörs nästa år!

_lotta (och Stina)

Hjärtat får inga rynkor

Jag fick den mest fantastiska och söta bokan av mamma i julklapp; Hjärtat får inga rynkor av Mark Levengood. Den är inte speciellt lång och har ingen handling. Utan varje kapitel är på ungefär tre sidor och är som en liten krönika. Det är så fint skrivet att man blir varm i kroppen. När jag läste den på tunnelbanan satt jag och skrattade för mig själv. Så himla fin bok. Läs den.

"Är det kanske så att den som blir glad av att Ica-kuriren kommer har något att lära mig?Är det kanske så att de som blir lyckliga av hjul som snurrar i vinden eller tycker det är roligt att packa fisk har fattat något som jag ännu inte förstått? Kanske är det den som blir glad av att främja svenska ärtindustri som borde skratta åt mig, som åker runt i en bil med min egen bild och är ändå inte speciellt glad. Glädje ska men alltid ta hand om, vilken form den än har."


"I förmiddags var det teorilektion, och läraren frågade om vi visste vilken trafikens grundregel är, och då var det en av mina medstuderande, en ung man, som lite tveksamt sade: 'Kan det vara nyfikenhet och fantasi?'
   Jag tyckte det var ett rart svar. Och jag kände mig lite gammal och så där lite överseende, för så mycket vet jag att vad de än frågar på en bilskola, så är inte svaret 'nyfikenhet och fantasi'."


_lotta

En historia, del 1

Jag tänkte att nu när jag har skrivit om mitt tillstånd i anorexin i nästan ett och ett halvt år, så kanske det är dags att ni får veta hur det gick till, hur det började. Jag kommer lägga upp min historia i flera delar, för blir alldeles för mycket att ta från en gång. Ni kommer att få läsa om från det att det började sommaren 2008 till nuläget. 

Det började våren/sommaren 2008 med att jag kände mig tjock. För visst, jag var inte jättesmal. Jag var rundare än alla mina vänner. Men vad var det för fel på det egentligen? Hursomhelst så bestämde jag mig för att ha godislöfte. Det var så det började. Ganska så oskyldigt, eller hur? Men ju längre tiden gick desto mindre oskyldigt blev det. Jag tog bort allt som kan klassas som onyttigt. Så vips hade sommaren gått och jag hade gått ner ungefär en femtedel av min ursprungliga vikt.

När jag kom tillbaka till skolan pratades det bakom min rygg. Mina klasskamrater viskade att jag hade anorexi. Tillslut nådde ryktena mig. Jag vart rasande. För jag hade inte anorexi, jag var inte sjuk. En ätstörning på sin höjd, men inte mer än så. Och viktigast av allt, jag ville inte vara sjuk. Så för att motverka att situationen skulle bli värre berättade jag för min mentor att jag kände att jag hade en ätstörning. Hon skickade ner mig till skolsköterskan (som är Björn Ranelids fru för övrigt), och där konstaterade hon att jag hade ett på tok för lågt BMI. Så hon skrev en remiss till Handens sjukhus och Stockholms Centrum för Ätstörningar. Vi bokade även in ett möte med skolsköterskan, skolläkaren och mamma. Mötet blev en gråtkavalkad. Först började mamma gråta för att hon var så orolig, sen började jag gråta för att mamma gråta, sen började skolsköterskan gråta för att vi grät. Då tittade skolläkaren på henne med en förebrående blick. ”Jag är hemskt lättrörd” sa skolsköterskan till sitt försvar. Då brast det även för skolläkaren, så där satt vi fyra och grät. Efter det vart det stor utdelning av pappersnäsdukar.

Någon vecka senare befann jag och mamma oss i väntrummet på Handens sjukhus. Laminatgolv och ett akvarium med små, fula fiskar. En ung läkare vid namnet Charlotta tog emot oss. Hon såg snäll ut minns jag. Jag minns även att under det här ganska allvarliga samtalet vi hade, fick jag syn på en liten flaska med texten ”glidslem” på. Jag tror aldrig att jag har velat skratta så mycket i så fel tillfälle som då. Jag satt där och bet mig i läppen så hårt jag kunde för att låta bli att brista ut i asgarv. Under hela mötet verkade det som att hon ville att jag skulle säga att jag kräktes upp mat – vilket jag verkligen inte gjorde. Efter ett tag bad hon mamma att gå ut ur rummet så vi kunde prata själva. "Är det någonting du vill berätta för mig? Någonting du inte vill att din mamma inte ska få reda på?" frågade hon. "Nej. Jag har ingenting mer att berätta än det jag redan sagt" svarade jag. "Är du aaalldeles säker på det...?" frågade hon. "Jobbiga kärring. Jag kräks inte. Jag kräks inte! JAG KRÄKS INTE!" tänkte jag.

En tid senare kom Mobila Teamet från SCÄ hem till oss. Jag tror aldrig att jag hade känt sådant hat förut. Jag var så ursinnig, jag tänkte: ”jag är inte sjuk, jag vill inte vara sjuk, jag vill inte har någonting med er att göra.” Och det behövde jag inte heller. De konstaterade att jag var på bättringsvägen och att jag inte behövde vård.

För att mina föräldrar och skolsköterskan skulle hålla koll på att jag inte tappade i vikt – även om de inte behövde oroa sig eftersom jag ville bli ”normal” igen – gick jag ner till skolsköterskan varannan onsdag klockan 9 tillsammans med min kompis (som moraliskt stöd). Ändå flöt livet på, jag mådde bra, jag gick upp de 5 kg jag skulle och kände mig så gott som ”normal” igen. Men även om jag mådde bra, var inte ätstörningsmonstret borta. Man kan tänka att det var lite som när man ska ta bort en fästing. Antingen kan man få bort hela eller så får man bara bort kroppen men huvudet sitter kvar. Och det lilla, lilla huvudet kan vara svårt att se. Man kan missta det för en leverfläck eller bara lite smuts, så återgår man till det man brukar göra och glömmer snabbt bort att man ens hade en fästing. Men det sitter fortfarande kvar, och inom inte en allt för lång tid kommer det att bli en infektion, som kan spridas och som behöver medicinsk vård för att bli av med. Jag misstog fästinghuvudet för en leverfläck.

To be continued.

_lotta

Kvällsäventyr

Nu ska jag iväg på ett litet kvällsäventyr! Bio med min fina vän Stina, närmare bestämt. Iförd kjol och t-shirt från A.P.C och mammas gamla skepparkavaj, beger jag min in till stan!

_lotta

Drömskorna

Om man nu får ha en favorit bland sina julklappar så blir det utan tvekan de här skorna från Miu Miu. De stod högst upp på min önskelista, men jag trodde aldrig att jag skulle få dem. Så ni kanske kan förstå min förvåning – och glädje – när jag öppnade paketet och såg den blekrosa kartongen där mina drömskor låg. Skorna som jag hade dreglat över på net-a-porter.com i ett halvår. Skorna som jag aldrig aldrig aldrig skulle bli mina.  Åh. Jag är helt och hållet förälskad i dem.

_lotta

GOD JUL

_lotta

Jag måste rota i väskan efter mod

Som ni säkert märkt har det vart lite tomt på uppdateringsfronten. Men nu när jag mår bättre – bra till och med – har jag inte samma behov av att ventilera mina tankar. Självklart finns de där, men inte i tillräckligt stor mängd för att de ska gå att få ner i ord. Anorexin sitter fortfarande kvar på din plats på min axel och skriker, men skillnaden är att jag numera är stark nog att säga emot, skrika tillbaka och mest av allt, ignorera. Och ju mer jag står emot desto  mindre blir det lilla monstret på min axel. Nu har det knappt någon inverkan alls på mig, och snart, snart är det borta. Tre och ett halvt år har det suttit där och intalat mig att det är min bästa vän och ljugit.

Att anorexin snart är borta såklart inte är en dålig sak, men bloggen blir ju lite tom. Jag vill hemskt gärna ha kvar min blogg, men jag har inte så mycket att skriva om längre. Så. Jag behöver hjälp. Ska det vara en någolunda ytlig blogg om mode? Eller ska det vara om vardagshändelser? Eller om tankar (som kanske då inte kommer vara relaterade till ätstörningen)? Eller ska det vara en kombination av föregående exempel?
Vad vill ni att den här bloggen ska handla om? Kommentera! 


(Jag hoppas innerligt att någon svarar på det här annars kommer det bli hemskt awkward...)


_lotta

Ett livstecken

Juste ja. Jag har en blogg! Det har vart så mycket den här senaste veckan att det enda jag prioriterat är plugg, mat och sömn. Men nu har jag bara en inlämning kvar och sen är allt skolarbete slut för den här terminen! Jag kan inte fatta att jag har klarat av ett halvår i gymnasiet. Fy vad jobbigt det har vart. Men jag överlevde. Uppenbarligen.

Ja, det var väl allt för den här gången. Ville bara visa ett litet livstecken.

_lotta

Lycka

Ibland kan jag få en konstig – men underbar – känsla. Lycka. Jag blir helt uppfylld av den och ingen och inget kan spräcka min lycko-bubbla. Ibland är det av stora saker, som en efterlängtad resa, men oftast – som nu – är det av små saker. Sånt som bara faller på plats. Just nu är det så. Här är sakerna som gör mig lycklig idag:

- idag var vi och repeterade inför globens luciakonsert nästa helg
- just nu sitter jag på mitt rum med tända ljus och lyssnar på Coldplay's Christmas lights
- om en liten stund kommer bästa Helena hit så ska vi baka pepparkakor
- det har börjat snöa

Så avslutar jag det här inlägget med en fråga (som ni var så himla bra på att svara på förra gången jag ställde en sådan här fråga, man kan ju hoppas på en repris?): vad gör er lyckliga just nu?


_lotta

Världens godaste pepparkakor

Varje första advent bakar jag pepparkakor. De flesta som bakar pepparkakor köper färdig deg, men inte jag inte! Och vet ni varför? Jo, för att det så himla jätte-mega-enkelt och är tusen gånger godare än köpt deg! Så för att vara lite snäll (vilket man ju ska vara på julen enligt tradition) så tänkte jag dela med mig av receptet jag använder (och kommer alltid använda) mig av!

Du behöver:

• 400 g (drygt 4,5 dl) strösocker
• 200 g smör
• 400 g (knappt 3dl) ljus sirap
• 5 tsk bikarbonat + 1,5 dl vatten
• 2 tsk malen ingefära
• 2 tsk malda kryddnejlikor
• 2 tsk malen kanel
• 1 kg (ca 1,7 dl) mjöl

• hushållsmaskin / stor bunke och en elvisp med degkrokar

Blanda smör, socker och sirap till en någolunda homogen smet med hjälp av degkrokarna. Lös sen bikarbonatet i ett glas tillsammans med 1,5 dl vatten, och häll det i smeten. Häll sen i resten av ingredienserna i bunken och blanda med degkrokarna tills du får en jämn deg. 

Täck bunken med plastfolie och ställ i kylen över natten. 

Nästa dag: Sätt ugnen på knappt 200°C (jag brukar köra på lite drygt 175°C eftersom jag har en varmluftsugn, men det varierar ju på vilken ugn man har). Kavla ut degen tunt och tryck ut de former du vill ha. Lägg dem på en plåt med bakplåtspapper (lägg dem inte för nära varandra då de sväller upp lite i ugnen) och grädda i 5 - 8 minuter! Klart!!!

Ni ser, det där var ju inte så svårt!

_lotta