Jag tänkte att nu när jag har skrivit om mitt tillstånd i anorexin i nästan ett och ett halvt år, så kanske det är dags att ni får veta hur det gick till, hur det började. Jag kommer lägga upp min historia i flera delar, för blir alldeles för mycket att ta från en gång. Ni kommer att få läsa om från det att det började sommaren 2008 till nuläget.
Det började våren/sommaren 2008 med att jag kände mig tjock. För visst, jag var inte jättesmal. Jag var rundare än alla mina vänner. Men vad var det för fel på det egentligen? Hursomhelst så bestämde jag mig för att ha godislöfte. Det var så det började. Ganska så oskyldigt, eller hur? Men ju längre tiden gick desto mindre oskyldigt blev det. Jag tog bort allt som kan klassas som onyttigt. Så vips hade sommaren gått och jag hade gått ner ungefär en femtedel av min ursprungliga vikt.
När jag kom tillbaka till skolan pratades det bakom min rygg. Mina klasskamrater viskade att jag hade anorexi. Tillslut nådde ryktena mig. Jag vart rasande. För jag hade inte anorexi, jag var inte sjuk. En ätstörning på sin höjd, men inte mer än så. Och viktigast av allt, jag ville inte vara sjuk. Så för att motverka att situationen skulle bli värre berättade jag för min mentor att jag kände att jag hade en ätstörning. Hon skickade ner mig till skolsköterskan (som är Björn Ranelids fru för övrigt), och där konstaterade hon att jag hade ett på tok för lågt BMI. Så hon skrev en remiss till Handens sjukhus och Stockholms Centrum för Ätstörningar. Vi bokade även in ett möte med skolsköterskan, skolläkaren och mamma. Mötet blev en gråtkavalkad. Först började mamma gråta för att hon var så orolig, sen började jag gråta för att mamma gråta, sen började skolsköterskan gråta för att vi grät. Då tittade skolläkaren på henne med en förebrående blick. ”Jag är hemskt lättrörd” sa skolsköterskan till sitt försvar. Då brast det även för skolläkaren, så där satt vi fyra och grät. Efter det vart det stor utdelning av pappersnäsdukar.
Någon vecka senare befann jag och mamma oss i väntrummet på Handens sjukhus. Laminatgolv och ett akvarium med små, fula fiskar. En ung läkare vid namnet Charlotta tog emot oss. Hon såg snäll ut minns jag. Jag minns även att under det här ganska allvarliga samtalet vi hade, fick jag syn på en liten flaska med texten ”glidslem” på. Jag tror aldrig att jag har velat skratta så mycket i så fel tillfälle som då. Jag satt där och bet mig i läppen så hårt jag kunde för att låta bli att brista ut i asgarv. Under hela mötet verkade det som att hon ville att jag skulle säga att jag kräktes upp mat – vilket jag verkligen inte gjorde. Efter ett tag bad hon mamma att gå ut ur rummet så vi kunde prata själva. "Är det någonting du vill berätta för mig? Någonting du inte vill att din mamma inte ska få reda på?" frågade hon. "Nej. Jag har ingenting mer att berätta än det jag redan sagt" svarade jag. "Är du aaalldeles säker på det...?" frågade hon. "Jobbiga kärring. Jag kräks inte. Jag kräks inte! JAG KRÄKS INTE!" tänkte jag.
En tid senare kom Mobila Teamet från SCÄ hem till oss. Jag tror aldrig att jag hade känt sådant hat förut. Jag var så ursinnig, jag tänkte: ”jag är inte sjuk, jag vill inte vara sjuk, jag vill inte har någonting med er att göra.” Och det behövde jag inte heller. De konstaterade att jag var på bättringsvägen och att jag inte behövde vård.
För att mina föräldrar och skolsköterskan skulle hålla koll på att jag inte tappade i vikt – även om de inte behövde oroa sig eftersom jag ville bli ”normal” igen – gick jag ner till skolsköterskan varannan onsdag klockan 9 tillsammans med min kompis (som moraliskt stöd). Ändå flöt livet på, jag mådde bra, jag gick upp de 5 kg jag skulle och kände mig så gott som ”normal” igen. Men även om jag mådde bra, var inte ätstörningsmonstret borta. Man kan tänka att det var lite som när man ska ta bort en fästing. Antingen kan man få bort hela eller så får man bara bort kroppen men huvudet sitter kvar. Och det lilla, lilla huvudet kan vara svårt att se. Man kan missta det för en leverfläck eller bara lite smuts, så återgår man till det man brukar göra och glömmer snabbt bort att man ens hade en fästing. Men det sitter fortfarande kvar, och inom inte en allt för lång tid kommer det att bli en infektion, som kan spridas och som behöver medicinsk vård för att bli av med. Jag misstog fästinghuvudet för en leverfläck.
To be continued.
_lotta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar