Så kommer det näst intill obligatoriska "djupa-söndagskvälls-inlägget". Denna gång blir det nog om skolan. Here it comes.
Det känns bättre. Inte alltid jättebra, men inte heller outhärdligt. Någonstans mitt emellan. Vissa dagar känns det som att jag bara överdriver allt och oroar mig i onödan, men andra dagar vill jag helst försvinna. packa en väska, köpa en enkelbiljett till någonstans i världen och bara åka iväg. De dagarna känner jag mig osynlig. Fast det är väl mest så att det är jag själv som gör mig osynlig. Går två, tre steg efter de andra. Det känns som att jag sugs ner i djupt, strömt vatten och måste kämpa för att hålla huvudet ovanför vattenytan.
Andra dagar är vattnet en lugn och spegelblank sjö, där jag behagligt kan ligga på rygg och bara flyta omkring. Det varierar så himla mycket.
Ibland önskar jag att jag kunde vara den som kan prata med alla. Den som inte har några som helst problem med att småprata och som kan ha miljoner vänner, även om man bara egentligen känner de där miljoner vännerna vagt på ytan. Men det är jag inte. Om jag inte känner att jag har något att prata om med en person, så undviker jag gärna att prata överhuvudtaget än att bara låstas som att intresserar sig av vad den andre säger. Känner inte jag att jag passar ihop med en person, så gör jag inga försök för att se om jag kanske dömde personen ifråga för snabbt. Jag är bara så. Jag känner från första början om jag gillar en person eller inte. Jag orkar inte vara en person som ständigt har allas blickar på sig exakt hela tiden. När jag var liten brukade jag till och med gå och gömma mig på mina egna födelsedagskalas.
Och sådan är jag. Jag måste bara lära mig att acceptera det.
_lotta
Det känns bättre. Inte alltid jättebra, men inte heller outhärdligt. Någonstans mitt emellan. Vissa dagar känns det som att jag bara överdriver allt och oroar mig i onödan, men andra dagar vill jag helst försvinna. packa en väska, köpa en enkelbiljett till någonstans i världen och bara åka iväg. De dagarna känner jag mig osynlig. Fast det är väl mest så att det är jag själv som gör mig osynlig. Går två, tre steg efter de andra. Det känns som att jag sugs ner i djupt, strömt vatten och måste kämpa för att hålla huvudet ovanför vattenytan.
Andra dagar är vattnet en lugn och spegelblank sjö, där jag behagligt kan ligga på rygg och bara flyta omkring. Det varierar så himla mycket.
Ibland önskar jag att jag kunde vara den som kan prata med alla. Den som inte har några som helst problem med att småprata och som kan ha miljoner vänner, även om man bara egentligen känner de där miljoner vännerna vagt på ytan. Men det är jag inte. Om jag inte känner att jag har något att prata om med en person, så undviker jag gärna att prata överhuvudtaget än att bara låstas som att intresserar sig av vad den andre säger. Känner inte jag att jag passar ihop med en person, så gör jag inga försök för att se om jag kanske dömde personen ifråga för snabbt. Jag är bara så. Jag känner från första början om jag gillar en person eller inte. Jag orkar inte vara en person som ständigt har allas blickar på sig exakt hela tiden. När jag var liten brukade jag till och med gå och gömma mig på mina egna födelsedagskalas.
Och sådan är jag. Jag måste bara lära mig att acceptera det.
_lotta
Du skriver sjukt bra Lotta! /Lovisa D
SvaraRaderaLotta, du är fantastisk på att formulera dig!
SvaraRaderaDet räcker att du är du. Sträva inte efter något annat. Har du läst den här artikeln? http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/introverta-ideal-ar-pa-vag-tillbaka_7453222.svd?fb_action_ids=3689494439911&fb_action_types=og.recommends&fb_source=aggregation&fb_aggregation_id=288381481237582
Kram kram
Mia E
Oj,
SvaraRaderajag känner typ exakt likadant.
Det är så jälva svårt det där. Jag har haft svårt för det hela livet. Tittar på andra, önskar att jag också kunde studsa runt och vara sådär självklar. För mig har det fortsatt vara en kamp, varje gång det är nya människor, fast jag är 21 år nu. Men visst har jag blivit mycket mycket bättre på det, genom att utsätta mig för det och förmå mig själv att försöka.
SvaraRaderaAnnars kan man såklart bara acceptera att man inte fungerar så, rent socialt, och göra på sitt sätt. Men om man tycker om att vara social, även fast man inte är så duktig på det, då tror jag faktiskt att det är en dålig idé och att det är bättre att träna, våga och försöka lära sig. Så fungerar jag i alla fall :)
Du är helt säkert Introvert. Betecknande för dem kan vara, just att de inte klarar av kallprat. En djup relation eller så får det vara. Ja du måste nog acceptera den du är. Och förresten - jag ÄLSKAR rubriken till det här inlägget. Är det ett lånat citat eller har du klurat ut det själv. Det är så bra så jag vill ha det som ett citat. Kram. / Frida
SvaraRaderaKanske det, i alla fall något åt det hållet. Jag gillar ju att prata med människor jag känner mig bekväm med. Och jag tycker väldigt mycket om att diskutera och argumentera. Har jag en åsikt så för jag fram den.
RaderaKul att du gillar rubriken! Det är en textrad ur Markus Krunegårds låt "jag är en vampyr".