De dagar då jag får brutal skolångest, när jag känner mig ensammast i världen i den där stora skolan med massa våningar, då går jag in på Norwegian.se och söker på enkelbiljetter till London. Jag vet inte varför, men så är det. Det är något som drar i mig – eller så är det jag som drar – mot London.
Första gången jag var där var jag 11 år (tror jag). Våren hade kommit dit på riktigt. Gräset i de små parkerna i vart och vartannat kvarter hade blivit grönt. Man behövde inte ha på sig någon tjock jacka och jag köpte ett par röda lackballerinor på Selfridges. Jag var förälskad. I gatorna, husen, människorna. I de smått ojämna trottoarerna, taxibilarna och de fina, röda telefonkioskerna. Och i Notting Hill, där alla hus hade olika färger.
När jag kommer dit, andas in luften, går på gatorna, så känns det som att komma hem. Det känns så rätt. Ni vet, som när man provar en sko som bara sitter som om den vore gjuten på foten? Så känns det. Bara helt rätt. Men i det här fallet är det inte någon sko från DinSko som sitter perfekt, utan en från Prada. Och vill man ha den måste man betala ett pris som inte ens är i närheten av vad man har råd med. Så det är bara att ta av sig skon, stoppa ner foten i sin egen, tråkiga gympadojja och säga: "inte än. Gympaskorna håller nog ett litet tag till" och gå ut ur butiken, sträcka på ryggen och göra det bästa av de skor man har.
Så fram till den dagen då mina gympaskor inte håller för ett steg till, så får det räcka med att leta enkelbiljetter till London och drömma.
_lotta
Första gången jag var där var jag 11 år (tror jag). Våren hade kommit dit på riktigt. Gräset i de små parkerna i vart och vartannat kvarter hade blivit grönt. Man behövde inte ha på sig någon tjock jacka och jag köpte ett par röda lackballerinor på Selfridges. Jag var förälskad. I gatorna, husen, människorna. I de smått ojämna trottoarerna, taxibilarna och de fina, röda telefonkioskerna. Och i Notting Hill, där alla hus hade olika färger.
När jag kommer dit, andas in luften, går på gatorna, så känns det som att komma hem. Det känns så rätt. Ni vet, som när man provar en sko som bara sitter som om den vore gjuten på foten? Så känns det. Bara helt rätt. Men i det här fallet är det inte någon sko från DinSko som sitter perfekt, utan en från Prada. Och vill man ha den måste man betala ett pris som inte ens är i närheten av vad man har råd med. Så det är bara att ta av sig skon, stoppa ner foten i sin egen, tråkiga gympadojja och säga: "inte än. Gympaskorna håller nog ett litet tag till" och gå ut ur butiken, sträcka på ryggen och göra det bästa av de skor man har.
Så fram till den dagen då mina gympaskor inte håller för ett steg till, så får det räcka med att leta enkelbiljetter till London och drömma.
_lotta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar