Svensktalet

Idag höll jag mitt nationella svensktal. Det gick nog ganska bra, tror jag. Hur som haver, här har ni det! Ni får hemskt gärna lämna en kommentar och säga vad ni tyckte ♡

-

”Det känns som vi är lika många som en skolklass ungefär. Att vi tar upp tre bord på ett litet café, där vi dricker té hela dagarna och prata om saker vi tycker om.” Så beskriver bloggaren Sandra Beijer sin relation till sina läsare på bloggen Niotillfem. Som att hon skriver till 20 personer istället för de 70 000 som det egentligen är. Och jag kan inte annat än att hålla med henne. Även om jag med mina cirka 100 läsare per dag inte ens kommer i närheten av hennes siffror, så förstår jag. När jag skriver tänker jag att det är mina närmsta vänner som läser, inte de 95 andra. Tänker jag på det sättet känns det nästan lite läskigt. Jag delar med mig av mitt liv, mina innersta tankar och jobbiga minnen till folk jag knappt känner. Jag välkomnar dem till att ta del av mitt liv och mina tankar.

Flera gånger har jag funderat på att sluta blogga, eller i alla fall censurera det mest privata, då jag har blivit lite skrämd av tanken att alla kan läsa. Det är ju trots allt ingen som tvingar mig till att skriva. Men så öppnar jag min startsida och ser att jag har fått nya kommentarer. Kommentarer som uppmuntrar, berömmer och värmer. Kommentarer som säger att jag inspirerar. Till exempel så fick jag en kommentar av en tjej som har varit sjuk i anorexia, precis som jag och såhär skrev hon: ”Dina texter ger så mycket hopp och tro och man vet att man inte är ensam - eftersom att jag kan känna igen mig i så mycket av det du skriver. Jag lovar att med dina texter och med din kraft så kan du hjälpa många. Det behövs mer starka människor som dig som vågar uttrycka sig så ärligt som du.” Och det är allt jag behöver för att bli övertygad om att det jag gör är något bra. Att jag, genom mina texter, kan inspirera, få läsarna att tänka till och ge hopp åt dem som går igenom en verklig mardröm av ätstörningar – precis som jag också har gjort – är helt fantastiskt. Det är vad som ger mig den drivkraften jag behöver för att orka skriva.

Vem som helst kan läsa vad jag skriver, hur privat det än är. Vem som helst i hela världen. Ibland undrar jag om det kanske tar bort lite av det intressanta med mig som person, att alla vet vem jag är och vad jag har varit med om. Det finns inga hemligheter kvar. Men å andra sidan så har det varit en bra sak. Mina vänner har kunnat läsa hur jag mådde, när jag till dem bara sa ”det är bra”, mina föräldrar har fått lite insikt i hur det var att vara jag under ätstörningstiden och såklart, alla de tjejer som har kunnat identifiera sig med mig, känna lite tröst, hopp och bli inspirerade.

Hur skulle ni känna inför att dela med er med era innersta tankar, öppet för precis alla att läsa? Om någon hade ställt den frågan till mig skulle jag sagt ”aldrig i livet”. Konstigt, eller hur? För ändå är det ju precis det jag gör. Men när jag sitter där framför datorn och skriver, då tänker inte jag så. Jag tänker, precis som Sandra Beijer, att de som läser är mina närmsta vänner. Vi som sitter på ett café och dricker té hela dagarna och pratar om allt mellan himmel och jord tills de stänger. 

_lotta