Saknade te havs

Idag blir det ett litet hyllningsinlägg till min vän Lovisa som jag tycker så himla, himla mycket om.

Vi har känt varandra i snart åtta år, men det var inte förrän det fjärde året som vi blev riktigt nära. I och med att jag blev sjuk började de flesta av mina vänner dra sig ifrån mig, men inte Lovisa. Hon räckte istället ut en hjälpande hand och sedan dess har hon varit en av mina absolut närmsta vänner.

Lovisa känner mig bättre än någon annan. Hon har varit med både den dåliga och den bra tiden, vilket har inneburit att hon har sett mig både panikgråta i en liten hög och gapskratta tills luften tar slut. Jag tror att det är viktigt att ha en sådan vän där man kan blotta sig helt och hållet utan att man känner att man gör vännen besvärad. Så känner jag i alla fall med Lovisa. Och jag tror nog att hon känner likadant (även om hon inte är lika gråtig som jag).

Det är viktigt att ta hand om sina vänner, det är inga relationer som kommer automatiskt. Man måste jobba för dem. Vårda dem. Se till att hålla kontakt, prioritera varandra och visa att man uppskattar varandra, om än genom att bara skicka ett litet sms. Det ger så mycket att vara med vänner man faktiskt tycker om och som man vet känner samma sak.

Tycker att denna bild visar din personlighet, eller vad säger du Lovisa?

_lotta