Min Neo

För lite drygt åtta år sedan tröttnade mina föräldrar – efter att fått höra om det nästan varje dag sedan dagen jag började prata – på mitt tjat om att vi skulle skaffa en hund. Så vi begav oss till Sollentuna till en kennel där de födde upp engelska springer spaniels, som mamma hade hittat efter en stunds googlande.
   Det första vi hörde när vi klev ut ur bilen var en massa pipande. Sju stycken små valpar, inte större än marsvin, var det som gav ifrån sig ljuden. De var alldeles lena och hade knappt öppnat ögonen, så de gick (läs kravlade) in i varandra när de inte diade från hundmamma Elsa. Pappa hade innan vi åkte sagt att vi ska bara kolla, inte bestämma något. Men jag lovar att alla våra hjärtan redan hade smält så fort vi såg valparna. Även min storebror Otto, fastän han påstod att det sista han ville ha var en hund (han skrev till och med "ingen hund" högst upp på sin önskelista till julen...).
   Några veckor senare åkte vi för att titta på valparna igen. Den här gången var de mycket större, man kunde urskilja att de var hundar och inte marsvin i alla fall. De skuttade och skällde med små ljusa röster. Vid den här punkten fanns det inte längre någon återvändo. Vi skulle skaffa en hund. En av de här små hundarna.
   Det var sagt att vi skulle få nummer sju (i ordningen de föddes i), men eftersom han visade sig vara en lite lat och sömnig en, passade inte riktigt han för en barnfamilj. Så det blev nummer ett istället. Både först att bli född och att lära sig gå. Ingen ro och ingen vila där inte. Och eftersom Otto var väldigt inne i Matrixfilmerna blev vår valps namn Neo.
   Den tolfte december 2004 skrev blev han officiellt vår.

   Han är en sprallig sak som aldrig tycks bli stor. Han tar tofflor och skor, älskar att bli jagad, skäller på skator men inga andra fåglar, säger man ordet "promenad" vaknar han hur djupt han än sovit, han älskar morötter och ostbågar, blir som tokig när han får springa runt i snö, hatar att bada, vill inte gå ut när det regnar och vill ha uppmärksamhet hela tiden.
   Neo är min bästa (vän..?) och jag är hans. Han ligger och väntar utanför min dörr på morgonen, och så fort jag vaknar hör han det och börjar gnälla och krafsa på min dörr för att få komma in. När jag är ledsen och gråter hoppar han upp till mig och slickar bort mina tårar. Att få krama om honom gör mig lycklig.

Min Neo.

_lotta