Vissa dagar är sådär alldeles jämngrå. Inga toppar, inga dalar. Allt är bara som en enda grå smet. Vi har alla sådana dagar, tråkiga dagar. Men då och då dyker det upp extra elaka dagar. Dagar då himlen trycker sig ner så långt det går så att man nästan får svårt att andas, en nästintill klaustrofobisk känsla. Det är så grått och tjockt omkring en att man inte kan se framåt alls. Man blir aktivt deppig, arg, trött och ledsen. En sådan dag hade jag idag. Två och en halv lektion klarade jag av, men sedan bröt jag ihop inne på skoltoaletten och ringde till mamma. För trots att man snart är arton år så får faktiskt vara liten ibland, vilja bli tröstad av sin mamma och få höra att allt ska bli bra.
Efter detta lilla ihop-bryt åkte jag hem och vilade.
Att åka hem från skolan när man har feber eller maginfluensa är något som vi alla nog är överens om är okej. Men att sjukanmäla sig när själen är sjuk då? När ens fysiska kropp fungerar utmärkt men när ens tankar är gråa, hostar och fryser, varför är det inte lika okej att gå hem då? "Ryck upp dig" kan man få höra, men ibland går det bara inte att bota sitt trötta och febriga sinne med sådana ord. Ibland måste man få ta ett långt hett bad och läsa i sin favoritbok för att bli frisk på insidan. I alla fall på de speciellt elaka dagarna.
_lotta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar