En historia, del 2

Den här biten är lite kortare, men det blir alldeles för långt att ha med den i samma inlägg som nästa, för den blir lång ska ni veta.

Ungefär ett år passerade utan några större missöden. Men efter höstlovet 2009 blev det sämre igen.

Vi var ett ganska så stort tjejgäng som var med varandra just då. Och det är väl i åttan som man börjar bli intresserad av alkohol. I alla fall var det så med mina vänner. Alla ville att vi skulle ha fest med alkohol, utom jag. Jag ville verkligen inte dricka, för jag var inte det minsta intresserad. Jag markerade detta väldigt tydligt, och det fick konsekvenser. Några av mina vänner pratade bakom min rygg och sa att jag var tråkig som inte ville dricka. Det sårade mig verkligen, och jag kände mig extremt utanför. Så jag sökte mig till en egen sorts trygghet; ätstörningen. Jag tappade i vikt och fick börja besöka skolsköterskan för vägning igen.

Veckorna passerade och det var snart lucia. Det var ungefär då som det blev en vändpunkt. En av mina allra bästa och mest engagerade vänner slutade vara med mig. Det var som om hon hade stängt en dörr som jag inte kunde – eller fick – öppna. Jag försökte fråga vad som hade hänt, och fick till svar att ”det inte var så roligt att vara med någon som var deppig hela tiden”. Så här i efterhand förstår jag henne, även om jag just då blev jag väldigt sårad. Men det blev som ett uppvaknande. Jag insåg att om jag fortsätter såhär kommer jag inte ha några vänner kvar. Så jag bytte inställning över en natt. Sköt bort all ångest. Men jag bearbetade den inte, den bara lagrades i en låda som stuvades undan i en garderob och glömdes bort för ett tag. I ett par månader höll det, innan lådan blev så full att den exploderade. Men det är en så lång historia så vi tar det lite senare.

To be continued.

_lotta