En historia, del 3

Här kommer den tredje delan av En historia. Den är väldigt lång, så en eloge till er som orkar läsa hela. Men låt er inte luras, den här historien är långt ifrån slut. Det blir nog minst två delar till...

Den 23e mars exploderade lådan där jag gömt min ångest under de senaste månaderna. Mitt under en svensklektion. PANG! En panikångestattack som skrämde livet ur mig. Jag rusade ut ur klassrummet med min vän Lovisa efter mig. Till slut orkade jag inte mer. Jag föll ihop till en skakande, hyperventilerande, gråtande hög på golvet. Lovisa räddade mig. Hon drog mig till ett fönster så jag kunde andas ordentligt. Då kom min mentor förbi. Hon frågade vad som hade hänt och jag berättade.

”Jag tror inte att jag kan gå på några mer lektioner idag… kan jag få gå ner till vilorummet?” sa jag.

”Självklart. Jag fixar frånvaron.” sa hon.

Jag frågade om jag fick ta med mig Lovisa. Det fick jag.

När vi kom ner till 2:a våningen var vilorummet stängt. Men just då gick vår spansklärare förbi och hon ordnade ett annat rum till oss. Just när vi hade stängt dörren och dragit ner rullgardinen, knackade det på dörren. Det var min andra mentor. Han hade sett oss i korridoren och undrade vad som hade hänt. Så jag berättade allt. Allt om ätstörningen. Och för första gången kände jag att någon faktiskt lyssnade till det jag sa. Vi kom överens om att jag skulle berätta för mina föräldrar om panikångsetattacken och att jag skulle ta upp kontakten med skolsköterskan igen.

Jag berättade samma kväll. De blev oroliga. De sa inte så mycket, men man såg i deras ögon att de var riktigt oroliga. Och det konstiga med allt det här var att eftersom jag vart så himla skrämd av min panikångsetattack, så var det jag som ville ta kontakt med SCÄ. Jag minns att jag och mamma var ute på promenad med vår hund när jag sa att vi kanske borde ta upp kontakten med SCÄ igen. Så dagen efter ringde mamma dit och den 25e fick vi hem ett formulär som man skulle fylla i och sedan skicka in igen. Där skulle man skriva vikt, ålder och definition av problemet. Vi fyllde i, skickade in och fick sedan en tid för hembesöket som var en dryg månad senare.

Den månaden var nog den värsta i hela mitt liv. Jag åt frukost en tid på morgonen när ingen annan gjorde det och fick därför en chans att äta så lite som möjligt samtidigt som jag var tvungen att få det att se ut som att jag åt ”normalt”. Jag mins att jag tog typ 10 frysta blåbär och tinade i en skål. Sen hällde jag över en matsked yoghurt och smetade ut det i skålen så att det såg ut som att jag hade ätit en hel skål yoghurt. Jag tog till och med ett blåbär och mosade det på tungan och spottade ut så att tungan skulle se blåbärig ut. Ju närmre den 28e kom, desto mindre åt jag.

Jag minns en dag då vi fick tillbaka ett biologiprov. Jag satt nervöst och stirrade ut genom fönstret och trummade med fingrarna mot bänken. Så fick jag mitt prov. Alla rätt. Inte ett endaste fel. Jag vände provet upp och ner på bänken och fortsatte titta ut genom fönstret. Jag var lika olycklig nu som innan, fastän jag var typ den enda som hade alla rätt. Jag tyckte ändå inte att det var bra.

När det var den 27e april var jag helt skakig och kunde inte längre koncentrera mig i skolan. Lovisa var med mig och höll mig i handen. Sen var det lunch. Jag tog så lite som möjligt som vanligt. Samtidigt som jag hade mina ät-problem var det en annan tjej i klassen som hade sina. Hennes föräldrar skulle skiljas så det var mer ett sätt att få uppmärksamhet (men det är väl så de flesta ätstörningar börjar?). Hur som helst så tyckte jag att hon överdrev och på något sätt gjorde narr av mig och mina problem. Vi satt vid samma bord den lunchen. Våra vänner försökte få oss att äta.

”Jag kan inte äta när Lotta är här” sa hon (jag vill inte nämna hennes namn).

”Men byt bord då?” sa Emma.

”Nej… Det är ju hennes fel.”

”Ursäkta?! Är det mitt fel att du har ätstörningar?!” sa jag.

Hon hm-ade och tittade bort.

Det var mer än vad jag orkade då. Inte nog med att jag gått runt i en månad och vart orolig inför hembesöket som var imorgon, nej nu blev jag också anklagad för att vara skyldig till hennes ätstörningar. Där brast det.

”DU KAN FAAAN INTE ANKLAGA MIG FÖR ATT DU HAR ÄTSTÖRNINGAR!!!” skrek jag och stormade ut ur matsalen.

Efter den skoldagen gick jag en stund på stan dels för att försöka muntra upp mig lite genom att titta på fina kläder och dels för att bränna kalorier. Men mina ben började darra och jag kunde inte gå ordentligt. Så jag skyndade till min buss och åkte hem, där jag tvingade i mig en macka för att inte pappa skulle bli misstänksam.

Onsdagen den 28 april 2010. Det datumet kommer jag aldrig glömma. Pappa väckte mig klockan 8. Han sa att jag ju inte var ledig och att jag skulle dammsuga mitt rum. Jag gav honom en blick som sa ”Du, det kan ju du bara glömma.” och somnade om till 9.

Klockan 10 ringde det på dörren. Mobila Teamet bestod av Göran, en ganska lång man med tatueringar och Stefanie, en kvinna med mörkbrunt långt hår, lugg och klarblå ögon. Hon såg hemskt snäll ut, minns jag att jag tyckte. Mamma, pappa, Stefanie, Göran och jag slog oss ner i vardagsrummet och mötet började. Göran var med den förra gången SCÄ var hemma hos oss. Han sa att har ett väldigt bra bildminne och att jag såg mycket värre ut nu är förra gången. Jag njöt när han sa det. Det var som en bekräftelse på att jag var sjuk.

   Under mötet ställde de frågor om hur mina matvanor såg ut.

”Hur mycket äter du till lunch? En hel portion, en halv…?” frågade Göran.

”Ehm… Kanske lite mindre än en halv…” svarade jag. Sanningen var ju max ett par tuggor.

”En halv halv kanske?

”Ja, typ.”

   Sen bad Göran Stefanie att ta min puls. Jag minns inte vad den var, men jag minns att när hon sa vad det var, så såg alla ganska oroliga ut och sa tyst ”oj…”.

   Tårarna brände bakom ögonlocken varje gång jag blinkade under hela mötet. Till slut sa Göran:

”Du ser väldigt ledsen ut. Det är okej att gråta.”

Tårarna rann över och ner för mina kinder. 

   När vi skulle avrunda så frågade jag bara som en liten instickare:

”Det är väl okej att jag fortsätter rida?”

Stefanie och Göran tittade på varandra och sedan på mig med en blick som sa ”är du helt dum i huvudet?!”

”Nej!” utbrast de båda i kör.

   De bestämde att jag inte fick gå till skolan tills nästa möte som var veckan därpå på SCÄ. Jag tyckte det var onödigt och frågade varför.

”Om du hade blindtarmsinflammation eller ett brutet ben skulle du väl inte gå till skolan? Det här är samma sak.” svarade de.

Till slut var mötet äntligen över. Jag började gråta så fort dörren hade stängts igen. 

_lotta