En historia, del 4

Okej, vart någonstans var vi? Jo, juste. SCÄ hade vart hemma hos mig, och de hade sagt att jag inte fick gå till skolan tills nästa möte då jag skulle få träffa en läkare. Men jag var bara hemma från skolan en dag. Jag var ju inte sjuk, tyckte jag.

Onsdagen därpå, den 5e mars, var jag på SCÄ för första gången. Ett orange-rött-tagelfärgat stort hus i närheten av Mariatorget på söder. Vi anmälde oss i receptionen och sen träffade vi Göran, Stefanie och min läkare, Ulrika. Hon var smal och snygg.

   Så började mötet och vi pratade lite om vad som hade hänt sen sist. De var inte så nöjda över att jag hade struntat i vad de hade bestämt åt mig, att jag hade gått till skolan i alla fall.

   Efter en stund skulle jag gå med Ulrika upp till tredje våningen för att bli undersökt. Hon tryckte ner hissen. Jag protesterade.

”Ehm jag har typ klaustrofobi...” sa jag.

”Oj. Så du åker inte hiss?” frågade Ulrika.

”Nej. Är det något fel med det?” frågade jag och började gå mot trappan.

”Det är bara det att du inte ska röra dig så mycket. Ditt hjärta kan lätt bli överansträngt och det kan leda till hjärtstillestånd. Så vi måste gå långsamt.

Det tog oss säkert 10 minuter att gå upp tre trappor.

   Vi började med längd och vikt. Jag ville inte se vad jag vägde så jag fick backa upp på vågen. Ulrika suckade när jag hade klivit upp och hon såg vad jag vägde. Sen fortsatte vi med puls och blodtryck. Slutligen klämde hon på min mage. Jag har aldrig riktigt fattat varför alla läkare gjorde så.

   När vi var klara skulle jag prata enskilt med Stefanie. Hon frågade mig lite frågor och hur jag såg på mig själv och hur ungefär hur stor del av min tid jag ägnar åt att tänka på mat.

”Ca 80-85% kanske...?”

”Det är ganska mycket, eller hur?” sa hon.

   En halvtimme senare var mötet slut. Det som hade bestämts var: jag fick inte gå i skolan resten av terminen, mina betyg skulle frysas, jag fick inte ha några som helst krav på mig från skolan, jag fick inte motionera och jag måste äta sex mål om dagen. Kul, eller hur?

På eftermiddagen åkte jag till skolan med pappa där vi skulle prata med mina mentorer. De var båda väldigt förstående och sa att jag absolut inte behövde oroa mig för skolan.

Så. Varje dag var jag hemma med pappa. Varje dag var ett helvete. Varje dag var jag tvungen att få i mig sex mål mat. Jag ville inte leva så mycket just då. Jag satt med samma minspel som en sten och tittade, nej stirrade, ner i maten. Jag hatade mat. Det gick inte att äta. Armarna ville inte röra sig. Käken var låst. Jag satt knäpptyst, men inuti mitt huvud pågick ett världskrig. Tankarna brukade låta ungefär såhär: ”JAG VILL INTE ÄTA. JAG TÄNKER INTE ÄTA. JAG SKA INTE ÄTA!!!!! FUL, TJOCK, FET! ÄT FÖR I HELVETE INTE! JAG KOMMER BLI FET OM JAG ÄTER!! ÄT INTE ÄT INTE ÄT INTE!!!!!!!!!!” Det var därför, mamma och pappa, som jag inte kunde få ur mig något mer än ett tyst, kvidande ”nej”. Det var fullt i mitt huvud.
   Efter att ha suttit och stirrat i cirka en kvart utan att ha rört maten brukade pappa bli tvungen att mata mig. Det var ungefär då tårarna började rinna ner för mina kinder. Arga och besvikna tårar. Besvikna över att jag än en gång hade misslyckats med att inte äta.

Så såg ungefär hela min vår ut. Vi skulle egentligen åkt till Florida, men eftersom jag var så pass sjuk gick inte det. På intyget vi fick av Ulrika till SAS stod det att resan var tvungen att avbokas på grund av att ”en familjemedlem lider av allvarlig anorexi, som inte existerade när resan bokades.”

Nej, nu orkar jag inte skriva mer. Vi avslutar här och fortsätter i nästa del.

_lotta