Idag har vart en alldeles jättebra dag. Så varför känns det jobbigt? En miljard tankar snurrar runt i huvudet. Varför är jag inte längre smal? Varför har jag inte längre 25 i jeans? Varför vill jag bli fri? Vad är meningen med det nu igen? Varför tränade jag inte idag? Jag hatar de tankarna. De förstör. Allt jag bygger upp ifrågasätter de. Men jag tänker inte ge vika. Så svag är jag inte längre. Men jag hatarhatarhatar att de ens för en sekund får mig att tvivla. Så bara därför tänker jag nu sammanställa en liten lista om vad det är som jag kämpar för:
♡ Friheten att kunna äta vad jag är sugen på när jag är sugen på det utan någon som helst ångest
♡ Att kunna vara spontan med vänner
♡ Glass, godis bullar och allt annat som är gott. Inte nyttigt-gott, utan gott-gott
♡ Slippa var beroende av mina föräldrar varenda jäkla minut
♡ Bli stor, flytta hemifrån, bli självständig och allt sådant
♡ Vara på-riktigt-lycklig, inte låtsas-lycklig
Sådär. De där argumenten bräcker det mesta. Nu känns det bättre. Godnatt.
_lotta
♡ Friheten att kunna äta vad jag är sugen på när jag är sugen på det utan någon som helst ångest
♡ Att kunna vara spontan med vänner
♡ Glass, godis bullar och allt annat som är gott. Inte nyttigt-gott, utan gott-gott
♡ Slippa var beroende av mina föräldrar varenda jäkla minut
♡ Bli stor, flytta hemifrån, bli självständig och allt sådant
♡ Vara på-riktigt-lycklig, inte låtsas-lycklig
Sådär. De där argumenten bräcker det mesta. Nu känns det bättre. Godnatt.
_lotta
Hej fina du (jag känner inte dig men du verkar fin!)
SvaraRaderaNär jag gick i nian (på samma skola som du faktiskt) mådde jag piss. Jag var trött på min klass, kände extrema prestationskrav och framförallt var riktigt ledsen med mig själv. Jag blev mycket mer inåtvänd och troligtvis ganska tråkig.
Jag berättade aldrig för någon varför det var såhär, och vad jag minns var det inte så många som märkte, men allt jag gjorde var att räkna kalorier. Räkna räkna räkna. Googla tabeller, räkna, dricka vatten. Jag satt inte med på skollunchen, istället gick jag en promenad och tog en halstablett till lunch. Ibland fick jag ett ryck och åt en brownie, en snickers eller en glass, men det slutade med att jag sprang upp till toaletten och stoppade fingrarna i halsen. Lyckades jag inte spy grät jag oändligt och drog i magen för att känna mig extra tjock och otillräckligt.
Det här sög. Det SÖG verkligen. I början ville jag bli sjuk, ville bli smal, men efter ett tag skrev jag bara i min dagbok "snälla låt mig må bra igen" "snälla låt mig vara lycklig".
Jag blev aldrig så sjuk som du, aldrig så smal, aldrig lika illa ute, men jag vet hur det känns att hata sig själv och sin kropp. Det tog en underbar sommar, ny skola och fantastiska nya vänner plus lite tid och mycket vilja men jag mår bra nu igen.
Och det är så jävla värt det.
Det är så underbart att äta massa god mat och njuta av det. Att svulla med sina kompisar på filmkvällar. Att få träna massa för att det är kul.
Framförallt är det så jävla värt att tycka om sig själv. Och när du är ute ur det här har du så många anledningar att tycka om, nej älska dig själv. Inte bara kan man vara stolt över sina bra egenskaper och fina vänner, du kan vara stolt över att du vågade och orkade kämpade dig ut ur skiten.
Det är tamejfan så jävla grymt.
Kämpa kämpa. Inte en minut av extremångest är värd att vara pinnsmal.
Men varje minut av riktig lycka är ovärdelig.
SVAR: Hej Elin! Jag vet inte vem du är men skulle hemskt gärna vilja! Så om vi är vänner på facebook skulle jag bli jätteglad om du kontaktade mig! Om vi inte är det så kan du maila mig på charlotta.b@hotmail.com! Kram!
SvaraRadera