fredag 31 augusti 2012

Fredagskväll

Fredagskväll. En kväll då, precis som de flesta andra tonåringar, också jag vill dansa till för hög musik då och då, bli snurrig av alkohol och inte gå och lägga sig förrän det har blivit ljust. Men ibland finns det inget bättre sätt för mig att spendera min fredagskväll hemma med min familj. När vi alla fyra (plus hunden) tränger ihop oss i soffan och tittar på Dr. Who på Ottos dator och äter Sitting Bull-glasspinnar.
  Sen, efter två fyrtiofemminuters-avsnitt är vi alla lite trötta. Då går både mamma och pappa och lägger sig, Otto säger också godnatt och stänger sin dörr (fastän vi alla vet att han ju är vaken mycket längre) och jag tänder ljusslingan som jag har lindat runt min sänggavel och läser.
  Ibland, när jag inte orkar vara social, ibland när jag är lite trött på det mesta, ibland när jag bara vill, så är det här min optimala fredagskväll.

_lotta

COLDPLAY

ORD KAN INTE BESKRIVA MINA KÄNSLOR JUST NU. COLDPLAYKONSERTEN VAR UTAN TVEKAN DET BÄSTA JAG HAR VARIT MED OM. OCH SOM OM INTE DWT VORE NOG SÅ HAR JAG RÖRT VID CHRIS MARTIN OCH HAN SÅG MIG — JA, MIG!!!!

onsdag 29 augusti 2012

Och alla våra ideal kom från ett rosa 80-tal

Idag på kemin visade vår lärare oss en reklamfilm. Syftet i den reklamfilmen var att uppmuntra tjejer till att läsa naturvetenskapliga ämnen. Det presenterades genom klipp med tre modeller som poserade mixades med smink, en man i labbrock som tittade på dem och att solglasögon byttes ut mot labbglasögon.

Videon var verkligen helt sjuk. Det var väl tänkt att försöka göra forskarvärlden lite mer jämställd, men resultatet blev att kvinnorna förlöjligades och gapet mellan män och kvinnor har nog aldrig vart större än i just den reklamfilmen. En annan aspekt jag kan tänka mig att de ville få in var att bara för att man är kvinna och jobbar inom forskarbranschen så behöver man inte vara ful och trist, utan att man kan vara färgglad och snygg. Men då kan man tydligen inte vara seriös? För i videon så fånade sig verkligen de tre modellerna. I min klass går det tre tjejer som är modeller och jag kan ju säga att ingen av dem struttar runt i labbsalen utan labbrock poserar med en massa smink omkring sig. Så istället för att försöka skapa en jämställd bild, så blev det verkligen raka motsatsen.

Här är videon. Det skulle vara kul att höra era åsikter om den här reklamfilmen.


_lotta

tisdag 28 augusti 2012

Juni

Nu är sommarlovet över och (sad but true) sommaren är faktiskt på väg mot sitt slut. Så nu tänkte jag att vi skulle se lite hur det såg ut för några månader sedan, när jag hade hela sommarlovet framför mig.


Kvällen innan skolavslutningen mötte jag upp Lovisa på söder, för att ha picknick i Vitan med pizza och öl. 

 Min storebror Otto tog studenten och var såhär glad ↑

 Och min kusin Jonathan hade med sig sin 8 veckor gamla valp till mottagningen. Jag gosade rätt så mycket med den kan man säga.

Skolavslutning!

 Fina klasskompisar

Vi sågs (nästan) hela klassen hemma hos Elice på kvällen och lekte burken på Åhlstensängen.

Det var några dagar i början på den här sommaren.

_lotta

fredag 24 augusti 2012

Fredag

Bra-lista:
∙Det är ju fredag för tusan!
∙Min dator är lagad och fungerar hur bra som helst nu
∙Fick skjuts till Gullmarsplan av min storebror, så jag behövde inte stressa ett dugg idag

Skönt med helg, trots att den här skolveckan började i onsdags. Man uppskattar verkligen helgerna såhär när man går på gymnasiet.. Tror att jag ska träffa Helena i morgon, men mer än så har jag inte planerat. Funderar på om jag möjligen ska sy en kjol (återkommer om det i sådana fall).

Jag är nyfiken, vad ska ni som läser göra i helgen?

_lotta

torsdag 23 augusti 2012

Vetekatten

Skolan kändes lättare idag. Vi gick ett par stycken och fikade på Vetekatten när vi hade slutat!

onsdag 22 augusti 2012

22:11

Idag började skolan igen. Jag önskar att jag kunde tycka att det var liiite roligt i alla fall, men helt ärligt så tycker jag faktiskt inte det. Jag tycker att det är skittråkigt. Om det inte hade vart för kören och svenskan med Anna-Karin, så hade jag faktiskt inte orkat gå i gymnasiet mer. För jag känner verkligen ingen motivation. Alls. Det är inte så att jag har svårt i skolan — tvärtom så vet jag att jag faktiskt inte är helt dum i huvudet — men jag har verkligen ingen motivation. Det är så. Himla. Tråkigt.

Nä, nu ska jag sova (har inte gått och lagt mig så här tidigt på hela sommaren).

_lotta

söndag 19 augusti 2012

En historia, del 8


Nästa del. Den är lång, så det får bli ett pris till den som orkar läsa!



Jag fortsatte hållas vid liv av mina föräldrar. Pappa var hemma med mig varje dag och så till att jag åt det jag skulle och att det jag åt stannade kvar i magen. Samma visa som året innan. Jag hatade mig själv fruktansvärt mycket. Jag kände mig som ett misslyckande. Både från ätstörningens sida i och med att jag hade betett mig så klumpigt och därför blivit avslöjad, och ur min – om än hemskt lilla – friska sida eftersom jag hade sårat så många människor runt omkring mig. Jag fann ingen tröst någonstans.

I samma veva fick jag en ny läkare på SCÄ. Jag hade aldrig träffat en så konsekvent människa tidigare. Hon höjde min dos antidepressiva från 25 milligram till 150 milligram och lade även till en ny medicin mot tvångstankar. Jag var livrädd för att höja medicinen eftersom jag trodde att det skulle göra så att sjukdomen släppte taget. Vem var jag utan den? Fanns det en person bakom eller skulle jag bara bli ett tomt skal? Jag vågade inte. Så jag fann ingen annan lösning än att i hemlighet varje morgon spotta ut tabletterna som pappa trodde att jag hade svalt. Det gav mig en liten och falsk lättnad, ätstörningen klappade mig lite lätt på axeln och sa: ”bra gjort”.

Den 27 maj skulle jag göra en uppföljning av den Stepwise jag hade gjort med Mobila Teamet året innan. Och eftersom den skulle göras av samma behandlare varje gång så var det alltså Göran som jag skulle träffa.
  Min tid låg efter lunch, så därför var jag väldigt angelägen om att pappa inte behövde följa med mig upp.
”Men pappa, jag är inte dum! Tror du verkligen att jag skulle kräkas upp lunchen här?” sa jag så övertygande jag kunde. Pappa tittade på mig med genomträngande blick.
”Okej, då” sa han.
Just då kom Göran ut med ett paket cigaretter och en tändare.
”Jag ska bara förorena luften så kommer jag upp” sa han och log.
Jag kramade pappa hej då och gick med snabba steg upp mot den stora bruna porten in till SCÄ, anmälde mig snabbt i receptionen och sprang upp till tredje våningen. Jag tittade mig om för att se så att ingen såg mig. Men just när jag skulle vända mig om för att gå till toaletten kom pappa upp för trappan.
”Jag litar inte på dig, så jag väntar här tills Göran kommer” sa han.
Besvikelsen sjönk som en sten i min mage. Jag ville inte att pappa skulle vara här. Jag ville inte.
   Strax därefter kom Göran upp. Vi gick och satte oss i ett litet rum. Jag svepte min kofta om mig och huttrade till.
”Fryser du? Jag kan höja upp värmen på elementen?” sa Göran.
”Nej, tack. Jag klarar mig.” sa jag och log lite matt. ”Att frysa innebär att jag bränner kalorier, så nej” tänkte jag vidare.
   När jag var färdig och hade svarat på alla frågor, sa Göran till mig:
”Det kommer inte alltid vara såhär.”
”Vad vet du om det” tänkte jag och ryckte lite på axlarna som svar.

Sommaren kom och jag mådde varken bättre eller sämre. Kände mig tom och ville ingenting. Jag brydde mig inte om ifall jag inte fick börja i gymnasiet till hösten. Jag brydde mig inte om ifall jag skulle få hjärtstillestånd av mitt låga saltvärde. Jag brydde mig inte om någonting förutom att göra vad som helst för att göra ätstörningsmonstret till lags.

I juli åkte jag till Göteborg för att gå på Where The Action Is. Såklart fick jag inte åka dit själv, utan pappa åkte med. Vi mötte upp min kompis Maja som jag skulle dit med på förmiddagen. Sen åkte hon och jag vidare till festivalen. En hel dag då jag skulle ansvar för mitt ätande helt själv. Lovisa var också där med några från vår klass. Hon tvingade mig att gå i väg med Maja för att köpa en hamburgare till lunch. Jag åt inte mer än en halv, och när jag hade ätit klart sa jag till Maja:
”Vi kan mötas vid de andra, jag ska bara gå på toa.” Jag gick min väg och gömde mig bakom en buske för att kräkas upp det jag hade ätit. Jag slutade inte förrän jag kunde vara säker på att min mage var tom. Sen gick jag tillbaka till de andra och låtsades som om ingenting hade hänt.
   Hela dagen hängde vi vid platserna längst fram som vi hade fått tag på när vi kom in, så när Coldplay äntligen kom in efter ungefär nio timmars plats-hållande hade vi fantastiska platser. Men innan de kom in försökte Lovisa få mig att äta något.
”Du kommer att svimma. Du har ju inte ätit något på hela dagen! Vill du att de ska behöva lyfta bort dig så att du missar hela konserten?!”
Hon gav mig några nötter och sa:
”Ät.”
Jag höll nötterna i handen, förde den till munnen och låtsades att jag stoppade dem i munnen fast jag hade dem kvar i min hand. Låtsastuggade och låtsassvalde.
”Sådär. Klart.”
”Bra gjort” sa Lovisa och kramade mig.
   Men jag svimmade aldrig. Jag hoppade som en galning under hela konserten i tron om att det skulle göra mig smalare.
   Morgonen därpå vaknade i hotellrummet bredvid pappa och kunde knappt röra mig. Jag hade hjärtklappning och när jag ställde mig upp trodde jag att benen skulle ge vika. Jag lyckades dölja det för pappa i alla fall. Allt för att inte bli avslöjad. Men vid frukosten den morgonen var det första gången som jag tillät mig att tänka – om än bara för en sekund – att det kanske, kanske finns ett liv som inte innehåller ben som knappt går att stå på och att spy bakom en buske.
   Tyvärr höll sig den tanken inte kvar så länge, för så fort jag kom hem igen var det tillbaka till samma rutiner, Cal Shakes och tankemönster. Men hur mycket jag än ville förtränga den tanken och låtsas som om jag aldrig hade tänkt den, så gick det inte. Jag hade ifrågasatt min värld, min bubbla, min ”vän” och andra hälft: ätstörningen. Såklart var det något som jag fick betala för. Jag tvingade mig själv – eller blev tvingad av ätstörningen – att kräkas upp frukosten i duschen, spotta ut mat i servetter, gå extra fort och ljuga så mycket att min näsa borde blivit flera mil lång.
   Och så här fortsatte det, ända fram till den 27e juli. Men det får bli i nästa del, för annars blir det här så långt att ingen orkar läsa det.


_lotta

onsdag 15 augusti 2012

Lite tonårsdepp

En vecka kvar. En vecka kvar och sedan är det bara att se till att man står stadigt på fötterna och bara göra det: 2:an. Jag ser inte fram emot det. Alls. Har ingen motivation, känner ingen pepp. Vill bara att det ska vara över. Och det kommer det ju att vara, men varför ska det vara så jäkla långt bort?



_lotta

måndag 13 augusti 2012

Kusin-vitamin

Jag till vänster och Becka till höger. Hittade ingen bild på oss tagen i modern tid, så det fick bli den här. Det skiljer 15 dagar mellan oss och jag tror inte ens att vi är ett år på den här bilden. 

Nu beger vi (jag och min bror) oss till Arlanda för att hämta vår kusin som kommer hem till Sverige ett litet tag! Har saknat henne så himla mycket, för hon bor numera i England. Men nu får vi träffas och hurra för det!!!

_lotta

söndag 12 augusti 2012

Drömkappan



Ja, mina vänner – ni ser rätt! Jag är nu en sjuhelvetes lycklig ägare till en helt fantastisk Miu Miu-kappa. Tack gode Gud för 70%-rea, annars hade den aldrig kunnat bli min.

_lotta

söndag 5 augusti 2012

torsdag 2 augusti 2012

Twitter

Jaha, då var det dags. Även jag har gått och blivit mainstream och skaffat Twitter. Följ mig om ni vill, CBillstrm heter jag.

_lotta