onsdag 30 maj 2012

Och jag glömmer bort att andas

Jag känner mig tom. Ingen motivation till någonting. Som att luften har gått ur mig. Jag orkar inte vara på lektionerna i skolan mer. Jag är ju där rent fysiskt, men inte inte mentalt. Där är jag någon annanstans. I Kents låt Socker. Den går på repeat både i min iPhone och i mitt huvud. Gråter. Känner mig ännu mer tom. Vill helst av allt bara försvinna. Längtar inte till något... Eller jo, jag längtar väl till sommarlovet, men ändå inte. Det finns något med det som skrämmer mig lite. Det kommer att vara så mycket tid som jag inte har något att göra. Bara gå hemma och göra ingenting. Även om jag ska jobba så är ju inte det hela sommaren. Jag hatar att vara hemma utan något att göra. Det påminner mig alldeles för mycket om tiden när jag var sjuk. Då var jag hemma hemskt mycket. Jag trivs ju och så, men... Ibland när jag har slutat skolan för dagen så vill jag bara inte åka hem. Det är något som tar emot.

Åh. Jag vet inte riktigt vad jag vill just nu. Allt men ändå ingenting.

_lotta

söndag 27 maj 2012

Som tog dig bort i förhoppningar och regnbågar

Även om jag är glad och mår bra för det mesta så finns det sådant som gör ont. Nej, inget ätstörningsrelaterat. Bara typiska tonårsproblem. Och ja, det är jobbigt. Jag kan ligga på sängen och gråta ner i kudden och bara vilja försvinna. Men det är så förbaskat mycket bättre att gråta över en kille som kanske inte gillar en tillbaks än att gråta av ångest för att man hatar sig själv så mycket att man inte står ut och hata varenda kalori man har fått i sig. Jag skulle hellre få mitt hjärta krossat en miljon gånger än att gå igenom tiden som ätstörd en gång till.

Syrenerna har börjat slå ut och det doftar helt fantastiskt. Jag har haft picknick med Elin i Humlegården och ätit jordgubbar och cupcakes. Jag har precis avslutat mitt sista skolarbete. Det enda provet som är kvar är muntliga nationella i matte och det kan man ju inte plugga inför. Ja, jag är nöjd.

Håkan är min gud just nu.


_lotta

onsdag 23 maj 2012

Svensktalet


Idag höll jag mitt nationella svensktal. Det gick nog ganska bra, tror jag. Hur som haver, här har ni det! Ni får hemskt gärna lämna en kommentar och säga vad ni tyckte ♡

-

”Det känns som vi är lika många som en skolklass ungefär. Att vi tar upp tre bord på ett litet café, där vi dricker té hela dagarna och prata om saker vi tycker om.” Så beskriver bloggaren Sandra Beijer sin relation till sina läsare på bloggen Niotillfem. Som att hon skriver till 20 personer istället för de 70 000 som det egentligen är. Och jag kan inte annat än att hålla med henne. Även om jag med mina cirka 100 läsare per dag inte ens kommer i närheten av hennes siffror, så förstår jag. När jag skriver tänker jag att det är mina närmsta vänner som läser, inte de 95 andra. Tänker jag på det sättet känns det nästan lite läskigt. Jag delar med mig av mitt liv, mina innersta tankar och jobbiga minnen till folk jag knappt känner. Jag välkomnar dem till att ta del av mitt liv och mina tankar.

Flera gånger har jag funderat på att sluta blogga, eller i alla fall censurera det mest privata, då jag har blivit lite skrämd av tanken att alla kan läsa. Det är ju trots allt ingen som tvingar mig till att skriva. Men så öppnar jag min startsida och ser att jag har fått nya kommentarer. Kommentarer som uppmuntrar, berömmer och värmer. Kommentarer som säger att jag inspirerar. Till exempel så fick jag en kommentar av en tjej som har varit sjuk i anorexia, precis som jag och såhär skrev hon: ”Dina texter ger så mycket hopp och tro och man vet att man inte är ensam - eftersom att jag kan känna igen mig i så mycket av det du skriver. Jag lovar att med dina texter och med din kraft så kan du hjälpa många. Det behövs mer starka människor som dig som vågar uttrycka sig så ärligt som du.” Och det är allt jag behöver för att bli övertygad om att det jag gör är något bra. Att jag, genom mina texter, kan inspirera, få läsarna att tänka till och ge hopp åt dem som går igenom en verklig mardröm av ätstörningar – precis som jag också har gjort – är helt fantastiskt. Det är vad som ger mig den drivkraften jag behöver för att orka skriva.

Vem som helst kan läsa vad jag skriver, hur privat det än är. Vem som helst i hela världen. Ibland undrar jag om det kanske tar bort lite av det intressanta med mig som person, att alla vet vem jag är och vad jag har varit med om. Det finns inga hemligheter kvar. Men å andra sidan så har det varit en bra sak. Mina vänner har kunnat läsa hur jag mådde, när jag till dem bara sa ”det är bra”, mina föräldrar har fått lite insikt i hur det var att vara jag under ätstörningstiden och såklart, alla de tjejer som har kunnat identifiera sig med mig, känna lite tröst, hopp och bli inspirerade.

Hur skulle ni känna inför att dela med er med era innersta tankar, öppet för precis alla att läsa? Om någon hade ställt den frågan till mig skulle jag sagt ”aldrig i livet”. Konstigt, eller hur? För ändå är det ju precis det jag gör. Men när jag sitter där framför datorn och skriver, då tänker inte jag så. Jag tänker, precis som Sandra Beijer, att de som läser är mina närmsta vänner. Vi som sitter på ett café och dricker té hela dagarna och pratar om allt mellan himmel och jord tills de stänger. 

_lotta

tisdag 22 maj 2012

Exkursionstisdag





Idag hade vi exkursion i Rålambshovsparken. Det var somrigt och grönt överallt, men i vattnet var det bara 12,5°c.

I morgon är det nationellt prov i matte. Jag kommer med största sannolikhet inte få A. Men vad gör det om hundra år när allting kommer kring! Jag är glad och mår bra, det är väl ändå det viktigaste?

Jag ska även hålla mitt svenska-nationellatal i morgon. Jag blev ganska nöjd med det, faktiskt. TACK så himla mycket för era kommentarer! Det hjälpte mig hemskt mycket när jag skrev. Kanske jag kan lägga upp texten här, om ni vill?

_lotta

söndag 20 maj 2012

En historia, del 7


Den här biten har varit den svåraste och mest påfrestande att skriva. Det är ingen glad läsning ni har framför er, men det var min verklighet.

-

Den 12e maj 2011. Värsta dagen i mitt liv, hittills.

Det var dagen för vår (och vår körklass) avslutningskonsert. Den var i Birgitta kyrka i Bromma. Vi tjejer skulle ha på oss somriga kläder, så kvällen innan hade jag bett mamma sy ihop en A-linjeformad klänning i ett fint blommigt tyg från Liberty.

Exakt en vecka tidigare hade pappa fått reda på att jag hade kräkts upp mat. Men han trodde (eller jag vet inte om han verkligen gjorde det) att det bara var en engångsgrej, så jag fortsatte gå till skolan, kräkas upp, åt lunch och sedan gått upp till toaletten för att kräkas en gång till. 

Det var riktigt varmt, precis som om det var sommar på riktigt. Jag hade följt med Lovisa hem för att äta middag, och eftersom hon bor i Bromma var det nära till kyrkan för konserten. Lovisa fixade mellis, som jag motvilligt åt upp. När jag hade ätit upp sa jag att jag bara behövde gå på toa. Hon höjde ögonbrynen i en skeptisk blick och sa:
”Inget mer…?”
”Nej, jag lovar. Verkligen inte!” sa jag med ett lätt skratt.
”Okej, jag tror dig” sa hon.
Men självklart gick jag bara på toa för att bli av med melliset.

På repetitionen innan konserten kände jag hur mina ben började darra, hjärtat slå orytmiskt och hjärnan kändes alldeles tom. Jag hade ju inte ätit något på hela dagen, eller jo, det hade jag. Men det hade jag kräkts upp så fort jag kunde.

Det var tänkt att min mentor Jennie skulle äta med mig i pausen mellan repetitionen och konserten, men hon hade inte lyckats få tag på någon barnvakt, så hon kunde inte komma. Det gjorde ju inte mig så mycket, för nu hade jag ingen att äta med vilket skulle leda till (trodde jag) att jag inte behövde äta alls. Så jag satte mig ner på en stol lite bakom alla andra i församlingshemmet där vi skulle äta i hopp om att ingen skulle lägga märke till mig. Men det gick ju inte.
”Ska inte du äta?” frågade Lovisa.
”Nej”.
”Jo, kom nu så äter vi” försökte hon.
”Nej.” Det var allt jag kunde få fram. Rösterna skrek åt mig. Ett världskrig bröt ut i mitt huvud. Skulle jag äta?! Jag hade ju precis ställt inte mig på att jag inte skulle det. Vad fan höll hon på med? Fattade hon inte att jag inte skulle äta?!
”Jo, men du måste ju äta! Annars kommer du ju inte orka med konserten!” sa hon.
”Det kommer jag visst” sa jag surt.
Lovisa gick sin väg och jag pustade ut.

Någon minut senare kom hon tillbaka med min andra mentor, Oskar, som skulle vara med vår klass både på repetitionen och på konserten.
”Du får äta med Oskar” sa hon hemskt bestämt.
Jag hade inget val. Vi satte oss i ett litet rum bredvid det stora där alla andra åt. Oskar hämtade lite mat åt mig. Det var verkligen inte så mycket, men då tyckte jag att det såg ut som ett gigantiskt berg.

Jag vet inte hur lång tid det tog för mig att äta, men det gick inte fort i alla fall. Varje pastaskruv åt jag i säkert tio tuggor, minst. Minimala matbitar kändes som om de tog upp hela munnen.

Tillslut hade jag i alla fall fått i mig maten som låg på tallriken. Jag kände bara att jag ville dö. VI reste oss för att gå ut till de andra. Jag tror att Oskar bara skulle gå och hämta Lovisa, men så fort han hade vänt ryggen mot mig såg jag min chans. Jag gick fram till Elice som stod någon meter ifrån mig och frågade vart toaletterna låg.
”Åh, de är här borta!” sa hon och visade mig. (Jag har fortfarande dåligt samvete att jag bad henne visa mig vart toaletterna låg, för hon kunde ju inte veta den verkliga orsaken varför jag frågade henne om det. )
”Tack!” sa jag och log. Jag sprang in, låste och böjde mig ner över handfatet. Hjärtat slog fort, fort. Jag skakade. När jag tittade upp i spegeln ryckte jag till. För den som tittade tillbaka på mig var inte jag. Det var inte mina ögon. Det var ett par röda, våta och panikslagna. Jag blev skrämd. Äcklad. Men inte tillräckligt för att sluta. Så jag fortsatte tills jag kunde vara säker på att der inte fanns en enda pastaskruv kvar innan jag sköljde ur munnen och låste upp.

När jag kom ut till det stora samlingsrummet var både Oskar och Lovisa där. De hade letat efter mig sedan de upptäckte att jag var borta. Oskar gick rakt fram till mig, tog tag i min arm och ledde in mig till rummet där vi hade ätit.
”Har du kräkts?” frågade han allvarligt och nästan argt.
”Nej…” försökte jag, men jag kände mig så svag att jag inte ens kunde ljuga.
”Jo, jag ser att du har det. Dina ögon är röda det syns att du har gråtit”.
Jag stod tyst med blicken i marken.
”Jag lämnar dig i tio sekunder, och du springer iväg och kräks!”.
Inga ord kunde rädda mig nu.
”Du kan inte vara med på konserten. Du kommer svimma” sa Oskar.
”Nej, jag måste. Jag måste.” Så stapplade jag mig ut ur rummet och ner till platsen utanför kyrkan där vi skulle ställa upp. Jag försöket smälta in med de andra, haka på en konversation, när någon sa: ”Där är din pappa” till mig. Jag vände mig om och såg min pappa stå en bit bort. Han såg inte så glad ut. Med sänkt huvud gick jag fram till honom. Han berättar att Oskar har pratat med honom.
”Du får inte vara med på konserten” sa pappa.
”Jo! Jag måste! Snälla, jag måste!” försökte jag.
”Nej, du har inte ätit något på hela dagen, du kommer svimma”.
”Snälla. Jag kan väl få vara med till Der Geist i alla fall? Och sedan går jag och sätter mig”.
Det gick pappa motvilligt med på.

Jag försökte njuta så mycket jag bara kunde av den biten av konserten jag fick vara med på, och undvika att titta på mamma och pappa.

Bilfärden hem var tyst. Jag stirrade ut genom fönstret. Ingen av oss sa något. Det var inte förrän vi kom hem som helvetet bröt ut. Vi skrek åt varandra. Mamma var den som var argast. Jag smällde igen min dörr och grät. Grät så att jag skakade. Hyperventilerade.

När jag hade legat där ett tag kom pappa in med kvällsmellis. Vi gick ner till vardagsrummet och jag kröp upp hans famn när jag åt min ostmacka och mjölk.
”Det blir ingen mer skola den här terminen” sa pappa.
”Mm…”

Och det var 12 maj 2011.

I fredags...



...brunchade jag med fina Embla på Saturnus. Jag åt French Toast och dog av godheten.

_lotta

torsdag 17 maj 2012

Man borde se på stjärnorna, man borde vara två

Man borde inte sova när natten faller på
för tänk då blänker stjärnorna högt uppe i det blå
Det är så tyst och stilla
att sova vore illa
Jag vandrar min vägar
över slätt och genom skog
Och stjärnorna de följer mig
så sällskap har jag nog

Det sägs att de är tusen mil
och mer ändå från oss
Än brinner de med stadigt sken
Än flammar de som bloss
Som silver och kristaller
nu deras gnistor faller
Och en och annan flämtar till när hon har brunnit ut
Så faller hon då blir det som en strimma rök till slut

Man kan väl aldrig drömma så grant och underbart
som själva natten ter sig då stjärnor lyser klart
det är som om det höres en silver spel som rördes
Man borde inte sova när natten faller på
Man borde se på stjärnorna
man borde vara två



-


Så himla vacker låt. 


_lotta

onsdag 16 maj 2012

Som studenten älskar att drömma

Vill bara säga hur otroligt glad jag blir för att ni kommenterade inlägget där jag bad om er åsikt! Det gjorde mig så himla, himla glad! Tack, ni är bäst. ♥

Och till alla er som kämpar med ätstörningar: det går. Det går det går det går det går. Man måste bara vilja. Så fort man bestämt sig för att nu fan får det vara nog med det här, så går det. Jag lovar. Dubbellovar.

_lotta

måndag 14 maj 2012

Mitt hjärta är ditt att förstöra




Kan du älska mig som de unga älskar revolutionen
.
.
Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig
.
.
Nu är det lika långt till stjärnorna som stjärnorna till dig
.
.
Mina ögon letar efter vad dina ögon vill
.
.
Som ett hjärta som vägrat sluta slå
.
.
Nu kan du få mig så lätt






Varför ska allt vara så jäkla komplicerat hela tiden?

_lotta




söndag 13 maj 2012

HJÄLP, tack!

Hallå.

Jag har svenskarbete att skriva, ett tal till nationella provet, för att vara exakt. Det ska handla om relationer, vilka som helst. Det finns inga ramar förutom att det ska ha någon koppling till temat. För att kunna skriva bra och på beställning så måste jag veta vad jag ska skriva om. Ha lite ramar. Men nu har jag inte det. Så jag pratade lite med min svensklärare om det och hon föreslog att jag som "bloggare" (det känns lite fånigt att använda det ordet. Det låter som att man tror att man har värsta bloggen...) skulle kunna skriva om min relation till de som läser. Nu undrar ni kanske hur hon vet att jag bloggar, men det var bara så att det kom upp på ett utvecklingssamtal, eller vad det nu var.

Jag tyckte i alla fall att det var bättre än att skriva om min relation till min hund, därför tror jag att jag kör på det då det är det bästa jag (min svensklärare egentligen...) kan komma på. Så. Jag behöver er hjälp.

Vad har ni för relation till mig? Känner ni mig? Hur känner ni inför de mer personliga texterna? 


Eller så kan ni bara skriva lite om vad ni tycker om den här bloggen, jag vill veta.

Snälla, snälla, snälla, snälla ni. Det skulle betyda allt om ni lämnade en kommentar och hjälpte mig med det här!

_lotta

lördag 12 maj 2012

Och vad vet du om gryningen förrän du mött varje morgon

♡ sitta uppe hela natten och inte gå och lägga sig förrän det har blivit ljust
♡ lära känna nya, roliga människor
♡ dricka vin och äta grillade marsmellows
♡ köra "jag har aldrig..."
♡ spela bluffstopp klockan halv fem på morgonen

De här fem punkterna beskriver min natt / morgon, som var en av de bästa på länge.

_lotta

Thursday I don't care about you it's Friday I'm in love

Idag har jag mött upp Lovisa för glass i Rålis, köpt lite kläder med mamma, ätit grymt god middag på B.A.R med mamma och pappa för att sedan promenera till Sergel och se Tim Burtons nya film Dark Shadows. Jag älskade den, men å andra sidan så älskar jag allt han gör.

(jag måste även be om ursäkt om bilderna kommer lite huller om buller, men så kan det gå när man bloggar från mobilen!)

torsdag 10 maj 2012

Flashbacks

Att komma tillbaka till SCÄ var fruktansvärt. Som jag sa igår; jag hör inte hemma där längre. Men minnena lever kvar innanför de väggarna. Minnen jag helst vill glömma, låtsas som om de aldrig hänt. Så mycket. Vi satt i ett av de rummen jag satt mycket i med Mobila Teamet. I samma rum som jag har ett så tydligt minne ifrån.

Det är i början av sommarlovet 2010. Jag har på mig min blå klänning som jag hade på skolavslutningen, mammas gula Hunterstövlar och svarta strumpbyxor eftersom jag frös. Vi har en tid med Mobila kl 11, samma tid som det är dags för mitt förmiddagsmellis, en smoothie. Pappa vill att jag ska dricka den hemma. Jag vägrar. Han häller över den i en plastmugg och säger att jag får dricka den i bilen dit. Jag vägrar fortfarande. Jag ska ju vägas när jag kommer dit. Jag kan ju för fan inte äta mellis innan jag väger mig! det måste han väl ändå fatta. Är han helt dum i huvudet?!


Vi kommer fram till SCÄ där mamma redan väntar. Jag är förbannad och hatar alla som vill att jag ska få i mig den där jävla smoothien. 


Klockan slår 11 i receptionen och Göran och Stefanie kommer och möter oss. Vi går upp till plan 3 och sätter oss i ett rum i korridoren precis utanför trapphuset. 
- Hur mår du idag? frågar Göran mig.
- Bra, svarar jag kort och med arg gråt i halsen, samtidigt som jag försöker låta likgiltig. De ser igenom min svaga fasad.
- Du mår bra...? frågar Göran med tydlig ironi i rösten. Jag måste ju verkligen sett ut som ett nervvrak.
Pappa förklarar att jag är arg för att jag inte ville dricka smoothien. Då föreslår Stefanie att vi tar vikt först och att vi två sedan sätter oss i ett eget rum och pratar lite. Det går jag med på. 


När vi sitter själva förklarar jag varför jag inte ville dricka smoothien med tårar rinnande ner för kinderna. Hon förstår och vi pratar om annat. Till slut börjar jag dricka i alla fall, och säger med ett leende som inte riktigt når ögonen: 
- När jag blir frisk kommer jag nog aldrig kunna dricka smoothies mer. 


Oj, det blev lite längre än vad jag hade tänkt. Egentligen skulle det här inlägget handla om något helt annat, men nu blev det som det blev.

PS. Jag kan inte dricka smoothies längre.

_lotta

onsdag 9 maj 2012

Tillbaka i tiden

Ärmlös skjorta: Acne, marinblå collegetröja: H&M, kjol: Acne


Idag ska jag till SCÄ för att träffa min läkare. Jag har inte varit där sedan i vintras. Jag måste faktiskt erkänna att jag är nervös. Inte för att träffa min läkare, henne gillar jag, men för att gå just dit, till SCÄ. Jag hör ju inte hemma där längre. Jag är inte en av de smala, gråa, hålögda, ledsna och sjuka längre. Så därför känns det så fel att gå dit. Det känns som att förflyttas bakåt i tiden, till en tid jag aldrig vill tillbaka till igen.

_lotta

söndag 6 maj 2012

Letar mig ut, blinkande ljus

Min dag började med det här: surdegsmackor med Philadelphiaost och marmelad, jordgubbar och apelsin- och passionsfruktsjuice.

Och såhär slutar den: pepparmintsté och ett försök till att få ihop ett vettigt svensktal till nationella.

Nej, nu checkar jag ut för det här helgen! Tack och hej leverpastej.

_lotta

lördag 5 maj 2012

Den 5e maj

Idag, eller i går om mindre än en timme, var det två år sedan jag var på SCÄ för första gången. Två år. Hur kan tiden gå så fort? Var det verkligen så länge sedan? Jag minns ju allt. Vad jag hade på mig, ända ner till skor och underkläder. Vad som sades. Att mamma grät. Att jag skämdes över att hon gjorde det. Att jag backade upp på den där vågen för första gången, som jag sedan skulle backa upp för tusentals gånger. Att jag blev sjukskriven. Att jag åkte tillbaka till skolan för min sista lektion, som var fysik, för att prata med mina mentorer om att jag inte skulle gå i skolan något mer den terminen. Allt.

Men ändå. Tack gode Gud att tiden går så fort som den gör. Det är kanske det som gör det lite lättare att gå vidare i livet. Vi inser att vi faktiskt rör oss framåt vare sig vi vill det eller inte.

_lotta

tisdag 1 maj 2012

Första maj

Idag är det fösta maj. Kan inte riktigt förstå hur tiden kan gå så himla fort!

Hela dagen har min balkongdörr stått på glänt. Varm vårluft har strömmat in. Solen lyser och värmer upp mitt rum. Jag tror inte att det går att gilla livet så värst mycket mer än vad jag gör just nu. Älskar det.

Foto: Lovisa Lundh
_lotta