Att komma tillbaka till SCÄ var fruktansvärt. Som jag sa igår; jag hör inte hemma där längre. Men minnena lever kvar innanför de väggarna. Minnen jag helst vill glömma, låtsas som om de aldrig hänt. Så mycket. Vi satt i ett av de rummen jag satt mycket i med Mobila Teamet. I samma rum som jag har ett så tydligt minne ifrån.
Det är i början av sommarlovet 2010. Jag har på mig min blå klänning som jag hade på skolavslutningen, mammas gula Hunterstövlar och svarta strumpbyxor eftersom jag frös. Vi har en tid med Mobila kl 11, samma tid som det är dags för mitt förmiddagsmellis, en smoothie. Pappa vill att jag ska dricka den hemma. Jag vägrar. Han häller över den i en plastmugg och säger att jag får dricka den i bilen dit. Jag vägrar fortfarande. Jag ska ju vägas när jag kommer dit. Jag kan ju för fan inte äta mellis innan jag väger mig! det måste han väl ändå fatta. Är han helt dum i huvudet?!
Vi kommer fram till SCÄ där mamma redan väntar. Jag är förbannad och hatar alla som vill att jag ska få i mig den där jävla smoothien.
Klockan slår 11 i receptionen och Göran och Stefanie kommer och möter oss. Vi går upp till plan 3 och sätter oss i ett rum i korridoren precis utanför trapphuset.
- Hur mår du idag? frågar Göran mig.
- Bra, svarar jag kort och med arg gråt i halsen, samtidigt som jag försöker låta likgiltig. De ser igenom min svaga fasad.
- Du mår bra...? frågar Göran med tydlig ironi i rösten. Jag måste ju verkligen sett ut som ett nervvrak.
Pappa förklarar att jag är arg för att jag inte ville dricka smoothien. Då föreslår Stefanie att vi tar vikt först och att vi två sedan sätter oss i ett eget rum och pratar lite. Det går jag med på.
När vi sitter själva förklarar jag varför jag inte ville dricka smoothien med tårar rinnande ner för kinderna. Hon förstår och vi pratar om annat. Till slut börjar jag dricka i alla fall, och säger med ett leende som inte riktigt når ögonen:
- När jag blir frisk kommer jag nog aldrig kunna dricka smoothies mer.
Oj, det blev lite längre än vad jag hade tänkt. Egentligen skulle det här inlägget handla om något helt annat, men nu blev det som det blev.
PS. Jag kan inte dricka smoothies längre.
_lotta
Det är i början av sommarlovet 2010. Jag har på mig min blå klänning som jag hade på skolavslutningen, mammas gula Hunterstövlar och svarta strumpbyxor eftersom jag frös. Vi har en tid med Mobila kl 11, samma tid som det är dags för mitt förmiddagsmellis, en smoothie. Pappa vill att jag ska dricka den hemma. Jag vägrar. Han häller över den i en plastmugg och säger att jag får dricka den i bilen dit. Jag vägrar fortfarande. Jag ska ju vägas när jag kommer dit. Jag kan ju för fan inte äta mellis innan jag väger mig! det måste han väl ändå fatta. Är han helt dum i huvudet?!
Vi kommer fram till SCÄ där mamma redan väntar. Jag är förbannad och hatar alla som vill att jag ska få i mig den där jävla smoothien.
Klockan slår 11 i receptionen och Göran och Stefanie kommer och möter oss. Vi går upp till plan 3 och sätter oss i ett rum i korridoren precis utanför trapphuset.
- Hur mår du idag? frågar Göran mig.
- Bra, svarar jag kort och med arg gråt i halsen, samtidigt som jag försöker låta likgiltig. De ser igenom min svaga fasad.
- Du mår bra...? frågar Göran med tydlig ironi i rösten. Jag måste ju verkligen sett ut som ett nervvrak.
Pappa förklarar att jag är arg för att jag inte ville dricka smoothien. Då föreslår Stefanie att vi tar vikt först och att vi två sedan sätter oss i ett eget rum och pratar lite. Det går jag med på.
När vi sitter själva förklarar jag varför jag inte ville dricka smoothien med tårar rinnande ner för kinderna. Hon förstår och vi pratar om annat. Till slut börjar jag dricka i alla fall, och säger med ett leende som inte riktigt når ögonen:
- När jag blir frisk kommer jag nog aldrig kunna dricka smoothies mer.
Oj, det blev lite längre än vad jag hade tänkt. Egentligen skulle det här inlägget handla om något helt annat, men nu blev det som det blev.
PS. Jag kan inte dricka smoothies längre.
_lotta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar