lördag 31 december 2011

Hej då 2011!




Gott nytt år önskar jag och Stina!!! Hoppas ni får ett fint avslut på året! Nu beger vi oss iväg på en liten fest hos en kompis för att fira in det nya året, med bubbel och förhoppningsvis lite raketer. Vi hörs nästa år!

_lotta (och Stina)

fredag 30 december 2011

Hjärtat får inga rynkor




Jag fick den mest fantastiska och söta bokan av mamma i julklapp; Hjärtat får inga rynkor av Mark Levengood. Den är inte speciellt lång och har ingen handling. Utan varje kapitel är på ungefär tre sidor och är som en liten krönika. Det är så fint skrivet att man blir varm i kroppen. När jag läste den på tunnelbanan satt jag och skrattade för mig själv. Så himla fin bok. Läs den.

"Är det kanske så att den som blir glad av att Ica-kuriren kommer har något att lära mig?Är det kanske så att de som blir lyckliga av hjul som snurrar i vinden eller tycker det är roligt att packa fisk har fattat något som jag ännu inte förstått? Kanske är det den som blir glad av att främja svenska ärtindustri som borde skratta åt mig, som åker runt i en bil med min egen bild och är ändå inte speciellt glad. Glädje ska men alltid ta hand om, vilken form den än har."


"I förmiddags var det teorilektion, och läraren frågade om vi visste vilken trafikens grundregel är, och då var det en av mina medstuderande, en ung man, som lite tveksamt sade: 'Kan det vara nyfikenhet och fantasi?'
   Jag tyckte det var ett rart svar. Och jag kände mig lite gammal och så där lite överseende, för så mycket vet jag att vad de än frågar på en bilskola, så är inte svaret 'nyfikenhet och fantasi'."


_lotta

torsdag 29 december 2011

En historia, del 1


Jag tänkte att nu när jag har skrivit om mitt tillstånd i anorexin i nästan ett och ett halvt år, så kanske det är dags att ni får veta hur det gick till, hur det började. Jag kommer lägga upp min historia i flera delar, för blir alldeles för mycket att ta från en gång. Ni kommer att få läsa om från det att det började sommaren 2008 till nuläget. 


Det började våren/sommaren 2008 med att jag kände mig tjock. För visst, jag var inte jättesmal. Jag var rundare än alla mina vänner. Men vad var det för fel på det egentligen? Hursomhelst så bestämde jag mig för att ha godislöfte. Det var så det började. Ganska så oskyldigt, eller hur? Men ju längre tiden gick desto mindre oskyldigt blev det. Jag tog bort allt som kan klassas som onyttigt. Så vips hade sommaren gått och jag hade gått ner ungefär en femtedel av min ursprungliga vikt.

När jag kom tillbaka till skolan pratades det bakom min rygg. Mina klasskamrater viskade att jag hade anorexi. Tillslut nådde ryktena mig. Jag vart rasande. För jag hade inte anorexi, jag var inte sjuk. En ätstörning på sin höjd, men inte mer än så. Och viktigast av allt, jag ville inte vara sjuk. Så för att motverka att situationen skulle bli värre berättade jag för min mentor att jag kände att jag hade en ätstörning. Hon skickade ner mig till skolsköterskan (som är Björn Ranelids fru för övrigt), och där konstaterade hon att jag hade ett på tok för lågt BMI. Så hon skrev en remiss till Handens sjukhus och Stockholms Centrum för Ätstörningar. Vi bokade även in ett möte med skolsköterskan, skolläkaren och mamma. Mötet blev en gråtkavalkad. Först började mamma gråta för att hon var så orolig, sen började jag gråta för att mamma gråta, sen började skolsköterskan gråta för att vi grät. Då tittade skolläkaren på henne med en förebrående blick. ”Jag är hemskt lättrörd” sa skolsköterskan till sitt försvar. Då brast det även för skolläkaren, så där satt vi fyra och grät. Efter det vart det stor utdelning av pappersnäsdukar.

Någon vecka senare befann jag och mamma oss i väntrummet på Handens sjukhus. Laminatgolv och ett akvarium med små, fula fiskar. En ung läkare vid namnet Charlotta tog emot oss. Hon såg snäll ut minns jag. Jag minns även att under det här ganska allvarliga samtalet vi hade, fick jag syn på en liten flaska med texten ”glidslem” på. Jag tror aldrig att jag har velat skratta så mycket i så fel tillfälle som då. Jag satt där och bet mig i läppen så hårt jag kunde för att låta bli att brista ut i asgarv. Under hela mötet verkade det som att hon ville att jag skulle säga att jag kräktes upp mat – vilket jag verkligen inte gjorde. Efter ett tag bad hon mamma att gå ut ur rummet så vi kunde prata själva. "Är det någonting du vill berätta för mig? Någonting du inte vill att din mamma inte ska få reda på?" frågade hon. "Nej. Jag har ingenting mer att berätta än det jag redan sagt" svarade jag. "Är du aaalldeles säker på det...?" frågade hon. "Jobbiga kärring. Jag kräks inte. Jag kräks inte! JAG KRÄKS INTE!" tänkte jag.

En tid senare kom Mobila Teamet från SCÄ hem till oss. Jag tror aldrig att jag hade känt sådant hat förut. Jag var så ursinnig, jag tänkte: ”jag är inte sjuk, jag vill inte vara sjuk, jag vill inte har någonting med er att göra.” Och det behövde jag inte heller. De konstaterade att jag var på bättringsvägen och att jag inte behövde vård.

För att mina föräldrar och skolsköterskan skulle hålla koll på att jag inte tappade i vikt – även om de inte behövde oroa sig eftersom jag ville bli ”normal” igen – gick jag ner till skolsköterskan varannan onsdag klockan 9 tillsammans med min kompis (som moraliskt stöd). Ändå flöt livet på, jag mådde bra, jag gick upp de 5 kg jag skulle och kände mig så gott som ”normal” igen. Men även om jag mådde bra, var inte ätstörningsmonstret borta. Man kan tänka att det var lite som när man ska ta bort en fästing. Antingen kan man få bort hela eller så får man bara bort kroppen men huvudet sitter kvar. Och det lilla, lilla huvudet kan vara svårt att se. Man kan missta det för en leverfläck eller bara lite smuts, så återgår man till det man brukar göra och glömmer snabbt bort att man ens hade en fästing. Men det sitter fortfarande kvar, och inom inte en allt för lång tid kommer det att bli en infektion, som kan spridas och som behöver medicinsk vård för att bli av med. Jag misstog fästinghuvudet för en leverfläck.

To be continued.

_lotta

onsdag 28 december 2011

Kvällsäventyr





Nu ska jag iväg på ett litet kvällsäventyr! Bio med min fina vän Stina, närmare bestämt. Iförd kjol och t-shirt från A.P.C och mammas gamla skepparkavaj, beger jag min in till stan!

_lotta

tisdag 27 december 2011

Drömskorna






Om man nu får ha en favorit bland sina julklappar så blir det utan tvekan de här skorna från Miu Miu. De stod högst upp på min önskelista, men jag trodde aldrig att jag skulle få dem. Så ni kanske kan förstå min förvåning – och glädje – när jag öppnade paketet och såg den blekrosa kartongen där mina drömskor låg. Skorna som jag hade dreglat över på net-a-porter.com i ett halvår. Skorna som jag aldrig aldrig aldrig skulle bli mina.  Åh. Jag är helt och hållet förälskad i dem.

_lotta

onsdag 21 december 2011

Jag måste rota i väskan efter mod

Som ni säkert märkt har det vart lite tomt på uppdateringsfronten. Men nu när jag mår bättre – bra till och med – har jag inte samma behov av att ventilera mina tankar. Självklart finns de där, men inte i tillräckligt stor mängd för att de ska gå att få ner i ord. Anorexin sitter fortfarande kvar på din plats på min axel och skriker, men skillnaden är att jag numera är stark nog att säga emot, skrika tillbaka och mest av allt, ignorera. Och ju mer jag står emot desto  mindre blir det lilla monstret på min axel. Nu har det knappt någon inverkan alls på mig, och snart, snart är det borta. Tre och ett halvt år har det suttit där och intalat mig att det är min bästa vän och ljugit.

Att anorexin snart är borta såklart inte är en dålig sak, men bloggen blir ju lite tom. Jag vill hemskt gärna ha kvar min blogg, men jag har inte så mycket att skriva om längre. Så. Jag behöver hjälp. Ska det vara en någolunda ytlig blogg om mode? Eller ska det vara om vardagshändelser? Eller om tankar (som kanske då inte kommer vara relaterade till ätstörningen)? Eller ska det vara en kombination av föregående exempel?
Vad vill ni att den här bloggen ska handla om? Kommentera! 


(Jag hoppas innerligt att någon svarar på det här annars kommer det bli hemskt awkward...)


_lotta

onsdag 14 december 2011

Ett livstecken

Juste ja. Jag har en blogg! Det har vart så mycket den här senaste veckan att det enda jag prioriterat är plugg, mat och sömn. Men nu har jag bara en inlämning kvar och sen är allt skolarbete slut för den här terminen! Jag kan inte fatta att jag har klarat av ett halvår i gymnasiet. Fy vad jobbigt det har vart. Men jag överlevde. Uppenbarligen.

Ja, det var väl allt för den här gången. Ville bara visa ett litet livstecken.

_lotta

måndag 5 december 2011

Lycka

Ibland kan jag få en konstig – men underbar – känsla. Lycka. Jag blir helt uppfylld av den och ingen och inget kan spräcka min lycko-bubbla. Ibland är det av stora saker, som en efterlängtad resa, men oftast – som nu – är det av små saker. Sånt som bara faller på plats. Just nu är det så. Här är sakerna som gör mig lycklig idag:

- idag var vi och repeterade inför globens luciakonsert nästa helg
- just nu sitter jag på mitt rum med tända ljus och lyssnar på Coldplay's Christmas lights
- om en liten stund kommer bästa Helena hit så ska vi baka pepparkakor
- det har börjat snöa

Så avslutar jag det här inlägget med en fråga (som ni var så himla bra på att svara på förra gången jag ställde en sådan här fråga, man kan ju hoppas på en repris?): vad gör er lyckliga just nu?


_lotta

söndag 4 december 2011

Världens godaste pepparkakor

Varje första advent bakar jag pepparkakor. De flesta som bakar pepparkakor köper färdig deg, men inte jag inte! Och vet ni varför? Jo, för att det så himla jätte-mega-enkelt och är tusen gånger godare än köpt deg! Så för att vara lite snäll (vilket man ju ska vara på julen enligt tradition) så tänkte jag dela med mig av receptet jag använder (och kommer alltid använda) mig av!


Du behöver:

  • 400 g (drygt 4,5 dl) strösocker
  • 200 g smör
  • 400 g (knappt 3dl) ljus sirap
  • 5 tsk bikarbonat + 1,5 dl vatten
  • 2 tsk malen ingefära
  • 2 tsk malda kryddnejlikor
  • 2 tsk malen kanel
  • 1 kg (ca 1,7 dl) mjöl

  • hushållsmaskin / stor bunke och en elvisp med degkrokar

Blanda smör, socker och sirap till en någolunda homogen smet med hjälp av degkrokarna. Lös sen bikarbonatet i ett glas tillsammans med 1,5 dl vatten, och häll det i smeten. Häll sen i resten av ingredienserna i bunken och blanda med degkrokarna tills du får en jämn deg. 


Täck bunken med plastfolie och ställ i kylen över natten. 



Nästa dag: Sätt ugnen på knappt 200°C (jag brukar köra på lite drygt 175°C eftersom jag har en varmluftsugn, men det varierar ju på vilken ugn man har). Kavla ut degen tunt och tryck ut de former du vill ha. Lägg dem på en plåt med bakplåtspapper (lägg dem inte för nära varandra då de sväller upp lite i ugnen) och grädda i 5 - 8 minuter! Klart!!!

Ni ser, det där var ju inte så svårt!

_lotta 

onsdag 30 november 2011

Kan inte sova




Just nu ligger jag i sängen men kan inte sova. Det är några saker som gnager i mig. Här är några av tankarna som snurrar runt i mitt huvud:

  • Hur ska jag kunna ta igen allt skolarbete som jag missat under den tid jag är sjuk?
  • När ska jag bli frisk från den här dumma influensa-liknande saken jag har? Nu har det faktiskt gått mer än en vecka! Ligger fortfarande hemma och väntar på att det ska bli bättre...
  • Kommer jag kunna sova i natt, eller kommer det bli som natten till idag, då jag fick en hostattack som varade typ halva natten?
  • Kommer det vara jobbigt på SCÄ i morgon när det är vikt för första gången på länge?
  • Hur kommer det bli med min nya psykolog? Kommer hon vara lika bra som den förra eller lika hemsk som den förr-förra?
I-landsproblem, jag vet...

_lotta

söndag 27 november 2011

1:a advent

Här sitter jag just nu 
Mitt fina adventsljus som jag köpte på NK igår!


Åh, första advent. Hur härligt är det inte? Älskar alla miljarder ljus man får tända.

Okej. Det har varit lite dött här på bloggen den här veckan. Men jag har ju faktiskt en anledning, jag har (och är fortfarande) sjuk. Men snart är jag frisk!!

Idag åt jag en (eehh kanske liiite med än en...) pepparkaka! Det var så himla gott.  Vi gör alltid (och kommer alltid att göra) egen pepparkaksdeg. Det är så himla enkelt! Man blandar alla ingridienser i en bunke, ställer in bunken i kylskåpet och – TADA! Du har dig en pepparkaksdeg! (Som för övrigt är mycketmycketmycket godare än den man köper). 



tisdag 22 november 2011

Sjukling

Hej från en tjej under en ullfilt, stickade sockor, tjocka mjukisbyxor som fortfarande fryser. Ja, ni gissade rätt, jag har blivit sjuk. Vaknade upp med världens huvudvärk, illamående och feber. Men jag var ändå tvungen att gå upp klockan 7 för att åka till skolan, för idag hade vi (äntligen) möte med SYV, min mentor, skolsköterskan och mamma och pappa. Det gick bra. Vi bestämde att jag ska stryka fyra kurser i år; biologi, fysik, spanska och idrott. Det känns faktiskt redan mindre stressigt. Så det var bra att det äntligen blev av, mötet var egentligen tänkt att vara för en månad sedan. Men bättre sent än aldrig som man säger!

Det här lyssnar jag på i kväll

_lotta

fredag 18 november 2011

Never Stop

Sitter i soffan och myser till Idol (och ja, jag vet att det bara är 12-åriga tjejer som tittar på Idol, men jag tittar endast för att det är en tjej som gick på AF (min gamla skola) som är med, Molly. Så rösta på henne vetja!) och äter Never Stops. Jag förstår nu varför de heter just Never Stops; det är verkligen omöjligt att sluta äta dem. Men gott är det! Hur har ni det i kväll?

_lotta

tisdag 15 november 2011

Vilka är ni?

Bild lånad från Weheartit.com
Åh ni anar inte hur glad jag blev över att jag fick sådan respons i förra inlägget! Ni gör mig så himla glad när ni kommenterar! Och på tal om er, så undrar jag en sak. Vilka är ni? Är det någon av er läsare som inte känner mig? Eller är det bara mina vänner som läser den här bloggen? Skulle vara kul att veta! Så kan ni inte snälla berätta? Är så himla nyfiken på vilka ni är.


måndag 14 november 2011

Ikväll...

...ska jag bädda ner mig i sängen och titta på film. Kick-Ass tror jag att det blir. Har inte sett den förut. Är det någon av er som har det? Är den bra/ dålig? Let me know!
...ska jag äta något gott till kvälls-mellis. Kanske blir det en bulle och té?
...ska jag somna i mina flanell-lakan och sova längelängelänge. Jag har nämligen en grej jag ska göra i morgon förmiddag, och får därför sova ut (♥). Jag ska intervjua barn på det dagiset där jag praktiserade i somras. För i svenskan så håller jag (och två andra) på med ett projekt; barns språk och hur det utvecklas! Åh jag ser verkligen fram emot att få intervjua dem!

Ja, jag gillar "färgpenna"-effekten på photo booth. Märks det?

Nu avslutar jag det här inlägget med en "jag-är-en-stor-bloggare-med-många-läsare"-fråga som säkert ingen kommer svara på: vad ska ni göra i kväll?

lördag 12 november 2011

Svar på kommentar

Tänkte att jag skulle svara på en fråga jag fick in för ett tag sedan.


Äter du samma mat som din familj eller får du annan "smalare" mat?
Av Anonym på FRÅGESTUND! på 2011-10-16


Svar: Nej, jag äter inte smalare mat än de andra i min familj. Har aldrig gjort det, inte ens när jag var som sjukast. Mina föräldrar har aldrig velat göra något som främjar sjukdomen. Och genom att inte äta "normal" mat gör man liksom ett undantag för den som är sjuk, och då kommer det bara bli ännu fler hinder att komma över när man ska bli frisk.

Hoppas det var ett bra svar! Kram på dig!

_lotta

fredag 11 november 2011

11-11-11

Episkt datum. Ännu mer episkt var det 11 minuter över 11 på svensklektionen då alla i klassen räknade ner och hoppade och skrek när klockan slog det episka slaget. Coolt att man har fått uppleva det.


Annars då? Jo jag sitter i soffan med mamma och pappa, äter lite Geisha (galet gott! Jag fattar inte hur jag har kunnat förbjuda mig själv att äta det i två år?!?!?) och tittar på "Vem vet mest". Kanske inte det optimala sättet att tillbringa en fredagskväll på, men det är mysigt och det räcker för mig!

_lotta

tisdag 8 november 2011

Fly me to the moon




Jag har ju egentligen inte så mycket att skriva. Maten går bra. Jag klarar av mina läxor och kan äta en eller två godisar utanför matschemat utan att världen faller samman. Det går bra nu. Men med allt detta ansvar och all självständighet kommer en viss ångest. Ätstörningsmonstret skriker och sparkar och försöker av alla krafter hålla sig kvar i huvudet. Det skriker: "lämna mig inte! Du kommer bli fet och ful utan mig! Jag har funnits vid din sida i tre år, hur fan ska du klara dig utan mig??!" Men sån tur är så har jag en grymt bra psykolog som har lärt mig att ifrågasätta det som ätstörningsmonstret säger. Ungefär kan en sån konversation se ut:

"Du kommer bli fet och ful utan mig!"


"Jaha... och vad grundar du det på?"

"Jag är det enda som håller kontroll på dig! Utan mig har du ingen kontroll över hur mycket och vad du äter"


"Hur ska jag kunna lita på att det som du säger stämmer? Har någonsin något av det du sagt stämt? Du sa att jag skulle bli lycklig om jag gick ner i vikt, jag gick ner i vikt, men blev jag lyckligare för det? NEJ! Du sa att alla på SCÄ ljuger, gjorde de det? NEJ! Du sa att man var olycklig och fet som frisk, alla mina vänner är friska och är de olyckliga och feta? NEJ!!!"

"........"

"Hahaha in you face."

_lotta

lördag 5 november 2011

London calling

Här kommer nu en bildkavalkad från förra helgen när jag var i London → Manchester → London igen!

Tänkte att jag skulle vara en sån där riktig bloggare och ta en "dagens outfit-bild", men ljuset blev inte så bra...
En bättre bild! Fin krage, eller hur?

Hej hej


Hotellet där vi bodde i London

Fina blommor

Efter en två timmar lång tågresa och två timmar shopping var jag äntligen hemma hos min kusin Becka! Åh vad jag hade saknat henne!♥

Hon har ett flipperspel hemma hos sig så självklart var vi tvungna att spela lite! Jag vann(!!!!!???!!!!!)

Becka

Jag är mycket koncentrerad när jag spelar

Dagen därpå åkte vi och bowlade


Becka

♥ 

Förvånansvärt så lyckades Becka ta en bild av de få (och då menar jag verkligen få) gångerna klotet inte rullade direkt i rännan.

Sen åkte vi hem

Fin måne

Dagen efter åkte jag tillbaka till mamma och pappa i London. Vi åkte till Covent Garden och var där hela dagen. Där fanns en Ladurée-butik, och jag som alltid velat smaka macarons! Så vi köpte en låda men tyvärr var de inte så goda. Väldigt söta.

Fin skylt

Så vi köpte en låda men tyvärr var de inte så goda. Väldigt söta.
 


Fin sko. Förra året när jag var i London med pappa gick vi och såg den här musikalen. Det var nog det mest gayiga jag sett! Verkligen inte något dåligt, mest ett konstaterande!

Fina hus

Ännu mer fina hus


Stjärnor i taket på Liberty


Det var allt!

_lotta