söndag 29 september 2013

Ett avsked

Hej kära ni.

Efter ett tags funderande har jag kommit fram till att sluta blogga här. Den fyller ingen funktion för mig längre. När jag var sjuk kunde jag skriva om det, om ångesten och få folk i min omgivning att förstå hur jag mådde. När jag kämpade för att bli frisk kunde jag skriva om det och peppa mig själv och få pepp av er. Och när jag blev frisk kunde jag skriva om det, inspirera lite och även bearbeta alltihop genom Historierna. Men nu. Nu är den tiden förbi. Bloggen har varit mitt hjälpmedel i den här förjävliga – men lärorika – resan. Den har varit vad jag behövde där och då. Nu är vi färdiga med varandra. Och jag tror, att genom att avsluta bloggandet här, kan jag lägga anorexin helt och hållet bakom mig.

Kanske att jag startar upp en annan blogg, med ett annat syfte. Eller så gör jag inte det. Vem vet. Hursomhelst kan ni alltid följa mig (om ni inte står ut med tanken att vara utan mina åsikter) på instagram och twitter.

Tack för att ni har följt mig genom de här åren. Ni har hjälpt mig mer än vad ni kan ana.

PS. Bloggen kommer nog finnas kvar ett tag, men ingen uppdatering kommer att ske. 

_lotta

söndag 22 september 2013

Första filmcrushet


Danny Zuko var mitt allra första filmcrush. Nästan varje dag under hela trean (alltså i lågstadiet) gick jag och min bästis hem till mig efter skolan och gjorde ostmackor, alldeles för söt varm choklad och tittade på Grease. Detta gjorde vi alltså flera gånger i veckan, varje vecka, i ungefär ett år. Vi tyckte att Danny var ungefär det snyggaste som fanns och fnittrade alltid till lite grann när just den här scenen kom. Tycker att det är lite fint att titta tillbaka på sådana där saker man gjorde och var besatt av som liten.

_lotta

måndag 16 september 2013

Du sätter höstsolen i eld

Idag regnade det sista av sommaren bort. Nu är det verkligen höst. Den där kalla höstluften trängde igenom min tjocktröja under promenaden till bussen och gav mig gåshud. Men jag har egentligen inte så mycket emot det. Tvärtom, så tycker jag att det är ganska härligt att inte behöva räkna bort halva min garderob p.g.a. att kläderna är för varma (få människor äger fler stickade tröjor än jag).

Så, jag ville egentligen bara visa en positiv spirit för alla er som tycker att hösten är det vidrigaste som finns och välkomna hösten med öppna armar!

_lotta

måndag 9 september 2013

Nåt äkta att hålla fast vid



Har fått dille på kaninbebisar.
bild 1 bild 2 bild 3

Jag ber om ursäkt för att jag inte har bloggat på så länge. Jag vet inte om det är någon som faktiskt bryr sig (självömkan, jo tack) men jag tänker att någon kanske gör det, så det här inlägget riktar jag då till dig:

Flera gånger under de här två veckorna som det inte har kommit in något nytt här, har jag funderat på att sluta blogga. Det känns mer som ett måste än något jag gör av egen vilja och lust. Och just nu har jag ingen lust. Det blir inte bra. Jag har försökt att skriva här ett par gånger, men självkritiken stoppar mig. Jag läser igenom texterna och de känns bara krystade och plastiga. Inget äkta för fem öre. Det känns så tråkigt just eftersom det här har varit det forum där jag har utvecklat mitt skrivande. De långa "En historia"-texterna fick mig att bearbeta det som hänt och var en viktig del i att kunna lägga de fyra jobbiga åren bakom mig. Bloggen har på något konstigt sätt hjälpt mig att bli fri och därför känner jag så starka band till den.

Men. Kanske är det dags att lämna bloggen för att verkligen kunna lämna den del av mig som var sjuk? Det sjuka jaget finns fortfarande här, det är närvarande och inte längre bort än att klicka på 2010 eller 2011i arkivet. Och det kanske är dags att ge den versionen av mig själv en kram och säga: "hejdå, allt kommer att ordna sig, men nu vill jag inte träffa dig mer."

Jag vet inte. Den här bloggen är verkligen en stor grej för mig, i över tre år har jag haft den. I början för att hälla ur mig ångest för att sedan bli ett forum där jag testade mitt skrivande, satte det på prov och hoppades på beröm – vilket jag så fint fick då och då. Men nu kanske det är dags att säga tack och adjö för den här tiden? Kanske får jag abstinens och startar upp något nytt. Men jag blir mer och mer övertygad ju mer jag skriver på det här inlägget att charlottabillstrom.blogspot.com's tid snart är över. Eller så blir jag feg och känslosam och fortsätter. Vem vet.

_lotta