bild 1 bild 2 bild 3
Jag ber om ursäkt för att jag inte har bloggat på så länge. Jag vet inte om det är någon som faktiskt bryr sig (självömkan, jo tack) men jag tänker att någon kanske gör det, så det här inlägget riktar jag då till dig:
Flera gånger under de här två veckorna som det inte har kommit in något nytt här, har jag funderat på att sluta blogga. Det känns mer som ett måste än något jag gör av egen vilja och lust. Och just nu har jag ingen lust. Det blir inte bra. Jag har försökt att skriva här ett par gånger, men självkritiken stoppar mig. Jag läser igenom texterna och de känns bara krystade och plastiga. Inget äkta för fem öre. Det känns så tråkigt just eftersom det här har varit det forum där jag har utvecklat mitt skrivande. De långa "En historia"-texterna fick mig att bearbeta det som hänt och var en viktig del i att kunna lägga de fyra jobbiga åren bakom mig. Bloggen har på något konstigt sätt hjälpt mig att bli fri och därför känner jag så starka band till den.
Men. Kanske är det dags att lämna bloggen för att verkligen kunna lämna den del av mig som var sjuk? Det sjuka jaget finns fortfarande här, det är närvarande och inte längre bort än att klicka på 2010 eller 2011i arkivet. Och det kanske är dags att ge den versionen av mig själv en kram och säga: "hejdå, allt kommer att ordna sig, men nu vill jag inte träffa dig mer."
Jag vet inte. Den här bloggen är verkligen en stor grej för mig, i över tre år har jag haft den. I början för att hälla ur mig ångest för att sedan bli ett forum där jag testade mitt skrivande, satte det på prov och hoppades på beröm – vilket jag så fint fick då och då. Men nu kanske det är dags att säga tack och adjö för den här tiden? Kanske får jag abstinens och startar upp något nytt. Men jag blir mer och mer övertygad ju mer jag skriver på det här inlägget att charlottabillstrom.blogspot.com's tid snart är över. Eller så blir jag feg och känslosam och fortsätter. Vem vet.
_lotta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar