måndag 30 maj 2011

Svar på kommentar

vilket gymnasium du ska gå, vilka bloggar du läser, när du fick din sjukdom, hur mycket väger du? Vad vägde du innan... Hoppas du skriver om detta :D
Av Anonym på Where the streets have no name på 2011-05-30

・Förhoppningsvis ska jag börja på Kungsholmens musikgymnasium. Men jag är inte helt säker. Jag vet nämligen inte riktigt i nuläget om jag får gå gymnasiet nästa år. Om jag inte ändrar inställning till att vilja kämpa för att bli frisk, kommer jag antagligen få stå över ett år. Det känns jättejobbigt, dels grejen att inte veta. Det är något jag har svårt för. Att inte veta hur det kommer att bli, och dels för att jag ju så gärna vill gå gymnasiet. Jag vill börja på Kungsholmen tillsammans med mina vänner från min nuvarande skola. Inte bli den där konstiga tjejen som försvann ett år, för att sen börja med de som är ett år yngre.

・Några av de bloggar jag läser kan ni läsa i föregående inlägg, men jag läser även Nio till femIda PykElsa BillgrenBeatas bilderLingerie and lullabies plus ett antal till som jag inte orkar skriva ner.

・Jag fick mina första ästörningar när jag var 13 år, sommarlovet mellan 6:an och 7:an. Men det var inte så allvarligt. I alla fall inte på det psykiska planet, även om jag gick ner väldigt mycket i vikt. Men jag mådde inte så dåligt som jag gör – och har gjort – det senaste året. Det gick faktiskt ganska lätt att återhämta mig efter det. Jag hade inga problem med att äta och jag blev glad när jag äntligen var uppe i min målvikt. Då trodde jag att det var över, men mot julen när jag var 14 år slog det till igen. Då var det ganska mycket strul i det "kompisgäng" jag umgicks med. Men jag insåg att jag förlorade vänner, så jag tog tag i situationen och blev bättre igen. 

Den 25:e mars 2010, vårterminen i åttan, fick jag en panikångestattack som var en slags varningsklocka på vad som skulle hända. Jag hade blivit sämre under våren, men det var inte förrän jag fick panikångestattacken som jag förstod hur mycket sämre det hade blivit. Jag vart själv så chockad och rädd av händelsen, så att jag bad mamma och pappa att ta kontakt med SCÄ (kan ni förstå? Det var jag som bad dem!). Och efter det blev allt sämre och sämre väldigt snabbt. 

Den 28:e april träffade vi behandlarna på SCÄ för första gången. Jag blev genast sjukskriven från skolan. Men när terminen började igen mådde jag tillräckligt bra för att få börja skolan igen! Så lyckades jag hålla mig upprätt ända fram tills nu. Nu är jag nästan tillbaka på samma ställe jag var på för ett år sen.

・Jag tänker inte skriva vad jag väger. För det första är det för att jag faktiskt inte vet, och för det andra så hade jag inte skrivit det även om jag visste det. Jag vet själv hur mycket det kan trigga igång. Jag tänker inte heller skriva vad jag vägde innan, känner mig inte så bekväm med det helt enkelt! 

Hoppas att jag kunde ge dig någorlunda bra svar!

_lotta

Nowhere man

På min vän Majas begäran ska jag skriva lite om roliga bloggar! Jag har listat mina tre favoritbloggar just nu (utan någon speciell ordning):

My milk toof http://www.mymilktoof.blogspot.com
Handlar om de två mjölktänderna ickle och Lardee.

Awesome people hanging out together http://awesomepeoplehangingouttogether.tumblr.com
Bilder på awesome people hanging out together, helt enkelt!

Sarah Jessica Parker looks like a horse http://sarahjessicaparkerlookslikeahorse.com/
Ja, jag vet att den inte är speciellt ny och att det egentligen inte är en blogg, men den fick mest vara med på grund av namnet.
_lotta


lördag 28 maj 2011

Where the streets have no name

Jag har en himla lust att skriva men kan inte riktigt komma på något bra att skriva om. Som vanligt. Så då kanske ni som läser kan hjälpa mig? Har ni något önskemål på vad jag ska skriva om? Skulle vara jättekul om ni i så fall skrev en kommentar eller ett mail!


(Nu hoppas jag verkligen att jag får någon respons på det här, annars blir det... ...awkward)

_lotta

tisdag 24 maj 2011

I'm as free as my hair

"I'm as free as my hair" som Lady Gaga sjunger ...eller inte. Om det skulle stämma in på mig, skulle mitt hår vara uppsatt i en väldigt stram knut. Typ en sådan som man tänker sig att ballerinor har. Eller som mycket stränga lärare från 40-talet. I och med att jag "gjorde bort mig", eller vad jag ska säga, för två veckor sen, har jag nästan ingen som helst frihet. Och det gör att jag inte får gå i skolan så mycket som jag skulle vilja.

De flesta i min ålder längtar inte direkt till skolan, snarare tvärtom. Men jag längtar. Jag saknar. Jag saknar mina vänner. Jag saknar att vara en del av något. Jag saknar att skratta åt engelskaläraren med resten av klassen. Jag saknar att sitta på skolgården mot husväggen i solen. Jag saknar att riktigt kunna koncentrera mig, sådär så att man kan stänga ute allt annat. Jag saknar så mycket, men varför räcker det ändå inte? Vad krävs det för att jag ska kunna få den motivationen att vilja kämpa? Eller i alla fall att vilja något bättre?

Bild härifrån

_lotta

fredag 20 maj 2011

Vi kommer alltid ha Paris



Idag har jag fredagshoppat på alldeles nyöppnade och underbara COS på biblioteksgatan. 

_lotta

onsdag 18 maj 2011

Keep on walking

En vecka har gått sen det senaste inlägget, så jag känner mig nästan lite skyldig till att skriva ett. Vet ju själv att det är så tråkigt när en blogg man läser aldrig uppdateras.

Så vad händer just nu? Inte så mycket händer just nu, men det har hänt en hel del. Jag inte orkar berätta allt just nu, men konsekvenserna av det som hände blev att jag inte får gå i skolan så mycket framöver. Trist, jag vet, men nu är det som det är. Keep on walking, keep on walking...

_lotta

lördag 7 maj 2011

Du får passa dig som satan

I kväll blir det monopolkväll med snyggaste Lovisa. Jag tänker vinna (igen).

Bild från senaste gången i spelade monopol. Jag vann. Ganska så överlägset, dessutom.

_lotta

måndag 2 maj 2011

Istället vaknar jag när alla andra sover

Jag har ganska svårt att berätta hur jag mår. Oftast när någon frågar, säger jag "bra" eller "helt okej". Men egentligen känner jag inte alls så. Om jag skulle svara ärligt hur jag mår skulle svaret ofta vara såhär: "Förjävligt. Det känns som om en järnhand trycker in mitt bröst så att jag tror att jag snart inte kommer kunna andas. Det känns som om jag aldrig mer kommer kunna vara glad. Det känns tröttsamt att låtsas vara på bra humör, för att ni inte ska tröttna på mig." Det är en viss skillnad mellan svaren, eller hur?

Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag har så svårt att säga hur jag egentligen mår. Kanske för att jag tror att ingen orkar med mig om jag bara är ledsen? När jag säger "bra" istället för det jag känner, känns det som  en lättnad. Som en tillflykt på något sätt. Kan det vara för att slippa konfronteras med det som får mig att må dåligt?

Jag har så många frågor och funderingar men inte ett enda svar.

_lotta