"I'm as free as my hair" som Lady Gaga sjunger ...eller inte. Om det skulle stämma in på mig, skulle mitt hår vara uppsatt i en väldigt stram knut. Typ en sådan som man tänker sig att ballerinor har. Eller som mycket stränga lärare från 40-talet. I och med att jag "gjorde bort mig", eller vad jag ska säga, för två veckor sen, har jag nästan ingen som helst frihet. Och det gör att jag inte får gå i skolan så mycket som jag skulle vilja.
De flesta i min ålder längtar inte direkt till skolan, snarare tvärtom. Men jag längtar. Jag saknar. Jag saknar mina vänner. Jag saknar att vara en del av något. Jag saknar att skratta åt engelskaläraren med resten av klassen. Jag saknar att sitta på skolgården mot husväggen i solen. Jag saknar att riktigt kunna koncentrera mig, sådär så att man kan stänga ute allt annat. Jag saknar så mycket, men varför räcker det ändå inte? Vad krävs det för att jag ska kunna få den motivationen att vilja kämpa? Eller i alla fall att vilja något bättre?
_lotta
De flesta i min ålder längtar inte direkt till skolan, snarare tvärtom. Men jag längtar. Jag saknar. Jag saknar mina vänner. Jag saknar att vara en del av något. Jag saknar att skratta åt engelskaläraren med resten av klassen. Jag saknar att sitta på skolgården mot husväggen i solen. Jag saknar att riktigt kunna koncentrera mig, sådär så att man kan stänga ute allt annat. Jag saknar så mycket, men varför räcker det ändå inte? Vad krävs det för att jag ska kunna få den motivationen att vilja kämpa? Eller i alla fall att vilja något bättre?
 |
| Bild härifrån |
_lotta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar