måndag 29 april 2013

Om kläder och sådant

Jag fick ju en förfrågan om att skriva ett inlägg om mode och sådant, så håll i hatten för nu kommer det!

Flera gånger har jag tänkt på hur jag ska formulera min klädstil. Gått igenom i huvudet vad jag brukar ha på mig och till vilken stil det hör. Men det går inte. Jag kommer ständigt på nya adjektiv att beskriva min klädstil med och då verkar de gamla helt fel. Ibland känner jag att jag kanske inte har någon stil, någon röd tråd i sättet jag klär mig. Men om jag skulle försöka skriva ett ord som kan beskriva sättet jag klär mig (som i alla fall skulle passa någorlunda bra) väljer jag nog genomtänkt. Det händer aldrig att jag bara slänger på mig något och tar på mig det första jag ser. Aldrig i livet. Vad jag än tar på mig har jag tänkt igenom det, vare sig jag ska på fest eller sätta på mig pyjamas.
   Jag gillar dessutom att fundera ut bästa möjliga kombination, så att outfiten blir så balanserad som möjligt. Har jag en vippig, lite kortare kjol, ja, då kanske jag bryter av med en rakare, kanske lite tjat t-shirt istället för en lös blus eller skjorta och ett par grova skor istället för några med klackar eller ett par ballerinor. Då blir siluetten mer balanserad och stilen och känslan likaså.
   Det allra viktigaste för mig när det gäller kläder är att det är bekvämt. Både att de sitter bra, men även stilmässigt. Jag kan inte gå hemifrån om jag inte känner mig bekväm i det jag har på mig (därav vad majoriteten av mina sena ankomster beror på). Och det låter kanske fånigt och ytligt, men om det inte känns rätt så går det bara inte. För att rädda dessa morgnar är det bra att ha några säkra kort som man alltid vet fungerar. I min garderob är det mina favojeans från Acne och en ljusgrå kashmirtröja från Weekday.

Min stil förändras från dag till dag, men något jag alltid kommer tillbaka till är: slimmade jeans, A-linjeformade klänningar och kjolar, skjortor med snygg krage och grå, stickade koftor. And there you have it, folks. Det tog mig något emot att skriva det här, med rädsla att verka ytlig. Men vem är inte det? I alla fall lite grann då och då. Så det så.

_lotta

söndag 28 april 2013

Varje dag som går tar mig en dag närmre dig

Det finns något vemodigt över söndagskvällar, eller hur? Man vet att helgen snart är slut och att en ny vecka men nya prov, inlämningar och läxor. Men nu när det inte är så många veckor kvar av den här terminen känner jag faktiskt att jag kan njuta av mina söndagskvällar. För varje vecka som går är det en färre kvar till sommaren.

I min mobil har jag en nedräkning till 8e juni, då jag och Haley ska till Göteborg för att gå på Håkan Hellströms konsert, och det känns som om det var alldeles nyss vi taggade tillsammans när det "bara var 100 dagar kvar". Nu är det 41 dagar kvar. Hur konstigt är inte det?! Tiden går ju så fort att man nästan blir rädd.

På tal om att tiden går fort... Just idag för tre år sedan träffade jag Mobila Teamet från SCÄ för första gången. Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag tänka mig att jag skulle bli frisk, att jag skulle vilja bli frisk. Jag tyckte ju inte ens att jag var sjuk. Men nu sitter jag här, tre år senare, ganska många kilon tyngre är det lilla skelett jag var, mätt efter middagen och så jävla lycklig och tillfreds. Visst, jag älskar inte livet varje sekund under varje dag, men jag mår ändå miljoner gånger bättre än vad jag då trodde var möjligt.  Är inte det ganska fantastiskt? Hur man kan förändras och växa så mycket? Hur man kan vände ut och in på hela ens tankesätt? Jag blir fortfarande fascinerad.
  Och till alla er som läser och själva lider av ätstörningar; det finns ett bättre liv. Gräset är grönare på andra sidan. Så mycket tid går åt till så oväsentliga saker som att titta sig i spegeln och aktivt hata det man ser, räkna kalorier eller tänka ut hur man ska kunna skippa nästa måltid. Hur tråkigt är inte det egentligen? Svintråkigt, faktiskt.
   Jag vet att inget jag skriver kan göra någon frisk, men om jag kanske för bara någon sekund kan få någon att tänka "tänk om..." kan jag känna mig lycklig.

En femårig Lotta på Mauritius 

_lotta

torsdag 25 april 2013

Ge ingen tid åt ånger, det blir bra vad som än kommer

Hallå i det blå.

Har försökt att skriva något vettigt i ungefär en kvart men varje försök har slutat med att jag i frustration nästintill slagit sönder tangentbordet eftersom inget vettigt kommer ur mig.

Finns det något ni vill läsa mer om? Gör en trött och något sur men ändå ganska snäll artonåring en tjänst och kommentera något som ni vill läsa om. Puss.

Judgmental dog dömer er om ni inte kommenterar

_lotta

måndag 22 april 2013

Om feminism

På en förfrågan av min vän Lovisa tänkte jag nu skriva ett litet inlägg om feminism. Eller snarare vad feminism är för mig.

Jag är inte den mest insatta i området, det vill jag verkligen inte påstå. Men jag är rätt så säker på att jag har fattat det mest grundläggande, det som faktiskt allt vad feminism står för; att män och kvinnor ska ha samma rättigheter.

Det är så himla många som säger att de är för jämställdhet, men inte vill kalla sig feminist. Men grattis, du är ju faktiskt det då det är just det som feminism innebär! Tyvärr så har ordet i sig blivit urvattnat och förknippat med en viss sorts typ av kvinna. En arg och bitter kvinna med hår under armarna och som hatar män. Det är verkligen synd att så många inte vågar kalla sig feminister just på grund av den bilden som så många genast föreställer sig. Bilden, som tyvärr är inpräntat allt för djupt i alldeles för många människor begränsar deras förutsättningar till att ändra åsikt. I alla fall om ingen upplyser dem. Det är väl självklart att ingen förändring sker om ingen visar och berättar, högt och tydligt, en gång för alla vad feminism och jämställdhet faktiskt innebär.

Jag vill inte att jag i mitt framtida arbete ska få sämre betalt, trots exakt samma arbetsuppgifter som en manlig kollega. Jag vill inte känna mig rädd när jag ser ett gäng överförfriskade killar på tunnelbanan hem en lördagsnatt. Jag vill inte leva i ett samhälle där jag – bara för att jag föddes med XX-kromosomer – inte har precis och exakt samma förutsättningar som en person av motsatt kön.

Så, för att klargöra: en feminist är en person, ja, person (både män och kvinnor kan vara feminister) som är för jämställdhet och lika rättigheter och allt det där. Svårare än så är det inte. Inget manshatande. Inget kvinnor är bättre än män. Bara att vi ska ha samma rättigheter vare sig man är kvinna, man, kentaur eller något däremellan.

Min ensamma röst kanske inte kommer få någon att ändra uppfattning om hur dagens feminist är, men tillsammans med alla andra internetbaserade skribenter, bloggare och diverse aktiva människor inom sociala medier, kanske vi kan hjälpas åt att sprida det tillsammans. Från alla olika hörn av detta enorma internet, kanske det når ut och sprids till fler och fler. Och kanske kan det vi gör tillsammans göra skillnad.

_lotta

söndag 21 april 2013

Om du vill ha en idiot lägg din hand i min


I torsdags signerade Håkan Hellström sin nya skiva på Bengans på söder. Jag och Haley var på plats fem timmar innan signeringen började. Knappt två timmar fick vi sitta och vänta inne i butiken, sedan blev det för mycket folk och alla fick flytta ut i ösregnet. Men trots att vi fick stå utomhus i tre kalla och regniga timmar, var det värt det för att få träffa Håkan.

När man träffar sin största idol vill man ju stå ut från mängden och säga något smart så att man inte blir en patetisk fan-girl. Man vill ju också säga till personen i fråga att man verkligen, verkligen uppskattar det hen gör. Men när jag stod där, mitt emot personen vars röst det inte går en dag utan att jag lyssnar på, fick jag inte fram ett ord. Såhär var det:

Man gick in i butiken för att få sin skiva signerad en och en. Och när det väl var min tur och jag klev in i butiken blev jag så förvånad. Han finns på riktigt, var min första tanke.
- Hallå kompis! sa Håkan.
- ................
Jag var så paff att jag inte kunde få ur mig några ord. Jag vågade inte ens försöka, för det kändes som om det enda som skulle komma ut ur min mun var "ehhhemmmmsshhereffraenen" eller "JAG ÄLSKAR DIG". Alltså inget jag kunde komma ur med någon slags värdighet i behåll. Så jag sträckte bara fram skivan.
- Hoppas du gillar den!
- Det gör jag redan. Jättemycket.

Och de fem orden var det enda jag vågade säga till min idol.

_lotta

torsdag 18 april 2013

Omänskligt

Om ni tittade på framsidan av Metro idag såg vet ni redan vad jag kommer att skriva om.

"Agenturer bärvade modeller vid anorexiklinik". Ja, ni läste rätt. Modellscouter från en okänd modellagentur har alltså stått utanför Stockholms Centrum för Ätstörningar och raggat på sjuka flickor. Smickrat dem och erbjudit dem en karriär som modell. Hur någon ens kan tänka tanken att utnyttja flickor och deras livshotande sjukdom för sin egen fördel på det sättet är bortom vad jag kan förstå. Att få en sådan kommentar kan vara förödande. Sommaren mellan sexan och sjuan som (var den sommaren jag för första gången fick besök av ätstörningen) hade jag tappat massa i vikt och fick då en fråga om jag var modell av en helt okänd person. Senare, när jag blev sjuk "på riktigt", cirka ett och ett halvt år senare gnagde den kommentaren fortfarande i mitt huvud. Den stod för ett ideal som jag så gärna ville till. Så för dessa flickor som blev uppraggade följer ju enorma konsekvenser. Tankar som tidigare inte funnits kan komma till, nya hinder kan uppkomma och framsteg de gjort kan suddas ut.

Omänskligt, vidrigt och ont. De orden är de enda som kan snudda vid vad det faktiskt är. Det är så förjävligt att det inte längre finns ord. Det är sådant här som får en att tappa tron på mänskligheten.

På aftonbladet och metro kan ni läsa mer om vad som stod i artikeln.

_lotta


onsdag 17 april 2013

En pojke från förr är tillbaks igen



Få har väl missat att Håkans nya skiva släpptes idag, så här kommer passande nog några tankar kring den:

Magisk. Skivan är fantastiskt välkomponerad, både själva låtarna och även följden av dem. Kommer aldrig shuffla den skivan. Jag tycker så himla mycket om det nya soundet, det finns något vemodigt men ändå hoppfullt och peppigt i det på något sätt. Får verkligen gåshud av introt på den här. Och hur kan man inte älska Valborg? Nästintill outhärdligt vacker.

Även om man kan höra influenser från till exempel Bob Dylan och Lou Reed (eller var det kanske bara jag?) så känns det varken gammalt eller redan gjort. Det medför bara med att låtarna får något nostalgiskt över sig, som om de själva längtar tillbaka till gamla tider. Samtidigt finns det så mycket nytt och eget, som till exempel den fantastiska blandningen av stråkar och synt.
 
Nej, han har gjort det igen. Skapat magi såsom bara han kan.

_lotta

tisdag 16 april 2013

Du kanske aldrig når dit du vill nå, men du når mig

Idag fick jag frågan om jag kan minnas och förstå hur jag tänkte och resonerade som sjuk. Efter en stunds funderande kom jag fram till ett svar. Ja, jag kan minnas. Jag minns viljan att vara så smal att inte längre kunna sitta på en stol, jag minns rädslan för att äta och alla de andra irrationella tankarna. Men jag kan inte förstå dem. Jag kan verkligen inte det. Var finns det fantastiska med en benig rumpa? Var finns det vackra med en fjunig och skranglig kropp? Vad är det farliga med att dricka vatten när man är törstig? Vad är det outhärdligt jobbiga med att äta? Alla dessa frågor hade en miljon svar i mitt huvud för två år sedan, men idag har jag inga.

Allt man tänker på, allt man resonerar om, funderar på, frågar om och pratar om är man inte ensam om. Ätstörningen har alltid ett finger med i allt man gör. Alla ens val och beslut. Och när ätstörningen inte längre finns inom en står man helt själv för det man tycker och säger. Till en början är det läskigt, men fasen vad befriande! Så när man står där och ska välja mellan en macka eller en bulle till mellis utan att höra en röst rabbla upp tusen argument till varför du inte ska ta bullen, blir det så mycket svårare att förstå varför bullen inte är det självklara alternativet.

Jag minns allt, men först år inte så mycket. Det är ett annat liv, ett annat jag. Och tack gode Gud för det.

_lotta

måndag 15 april 2013

En svartvit fredag på Folkbaren


I fredags testade jag och Haley en restaurang som ingen av oss varit på tidigare, nämligen Folkbaren! Vi åt Moules Frites och drack Cava till fredagspris. En alldeles strålande fredag med en alldeles strålande vän!

_lotta

måndag 8 april 2013

Favoserier

Här kommer ett inlägg lastat med två av mina favoritserier. Hade tänka att ha med fler serier 'n två i det här inlägget, men det tog sådan jäkla tid att det här fick räcka för nu!






Doctor Who. Okej den som har missat att den här serien finns måste ha bott under en sten eller något, för det här måste väl ändå vara en av de mest kända serierna någonsin? Den har funnits sedan 70-talet (men huvudpersonen The Doctor har spelats av elva skådespelare under all den här tiden) och handlar om... ja, jag ska väl försöka ta det så kortfattat jag kan, annars lär kommer det att ta upp sjuttioelva inlägg på tusen ord styck. The Doctor är en tidsresenär med två hjärtan. Han är den sista av sn sort och reser runt i tid och rymd med sin Tardis (telefonbox) som är större på insidan. Oftast reser han med en companion som varierar lite då och då. 
   Jag började titta för några år sedan, följde den säsongen som sändes då och glömde sedan bort serien fram tills i somras. Matt Smith spelar The Doctor för tredje säsongen nu och jag kan definitivt säga att han ä min favorit. Ja, det är inte så lätt att förklara en sådan här speciell serie, men jag tycker verkligen att ni borde ge den en chans!






   

Ner Girl. En relativt ny serie (i alla fall om man jämför med ovanstående). Snart är säsong två slut, så den har ju inte funnits i år och dar liksom. Den handlar om Jess, Nick, Schmidt och Winston som är rumskompisar och som alla är väldigt udda karaktärer. Jess's bästa vän, Cece, figurerar nästan lika ofta som de andra tre, så det är de fyra som bildar seriens huvudkaraktärer. 
   En blandning av lättsamt, inte lika lättsamt och sjukt många knäppa händelser. Ibland behövs nästan en skämskudde. Men jag älskar verkligen den här serien och Zooey Deschanel (som spelar Jess) har verkligen blivit en av mina favoriter!


_lotta

söndag 7 april 2013

Vi dansar minut för minut och missar att låten tar slut

Nu var påsklovet över för den här gången. Och ett bättre lov kunde jag inte föreställa mig! Även om lovets sista dagar inte spenderades på Mallorca, har de verkligen inte varit några dagar att klaga över.

Det känns som om jag har kommit lite till ro under lovet. Jag vet att det är mycket som ska hinnas med innan den här terminen är slut, men nu är det ju faktiskt inte långt kvar. Och även om de sista veckorna kommer att bli intensiva så känner jag mig förvånansvärt lugn. Stabil på något märkligt sätt.

Jag vill även tipsa om lite musik! Skivan "Till mina älskade och älskare" av Linnea Henriksson (tror att det är hennes första då jag inte har hört talas om henne förut, upptäckte dock inte henne förrän i torsdags). Soundet är lite som en blandning av Veronica Maggio och Lily Allen, och med tanke på att jag i sjuan hade ett antal spellistor med bara de två är jag minst sagt hooked på henne.

Till mina älskade och älskare

_lotta



torsdag 4 april 2013

Hemma bra men borta bäst

Hej och hå, nu är jag tillbaka från ett fantastiskt Mallorca! Sommarvärme, sol, palmbrus och salt medelhavsluft. Men jag har inget emot att vara hemma igen, nej, nej. Jag menar, det var ju nästan åtta grader idag... Och det är bara trettio centimeter snö kvar på tomten... Och jag frös nästan inte när jag hade jackan lite uppknäppt på mig utomhus... 

Ja, ja... Inte så jäkla långt kvar av den här vintern nu. Om inte allt för jättelänge är det nog helt okej väder även här. 

Brace yourselves, här kommer bilder från resan.

Min lilla mamma

Min lilla bror

Och min lilla pappa

Erica, mammas bästa vän (och min och Ottos okända faster?)




Utsikten från vårt rum


Det här dog man inte av, om vi säger så

Maten på hotellet är så himla god, så vi åt där nästan varje dag



Ja, ni ser ju själva

...

_lotta