Du kanske aldrig når dit du vill nå, men du når mig

Idag fick jag frågan om jag kan minnas och förstå hur jag tänkte och resonerade som sjuk. Efter en stunds funderande kom jag fram till ett svar. Ja, jag kan minnas. Jag minns viljan att vara så smal att inte längre kunna sitta på en stol, jag minns rädslan för att äta och alla de andra irrationella tankarna. Men jag kan inte förstå dem. Jag kan verkligen inte det. Var finns det fantastiska med en benig rumpa? Var finns det vackra med en fjunig och skranglig kropp? Vad är det farliga med att dricka vatten när man är törstig? Vad är det outhärdligt jobbiga med att äta? Alla dessa frågor hade en miljon svar i mitt huvud för två år sedan, men idag har jag inga.

Allt man tänker på, allt man resonerar om, funderar på, frågar om och pratar om är man inte ensam om. Ätstörningen har alltid ett finger med i allt man gör. Alla ens val och beslut. Och när ätstörningen inte längre finns inom en står man helt själv för det man tycker och säger. Till en början är det läskigt, men fasen vad befriande! Så när man står där och ska välja mellan en macka eller en bulle till mellis utan att höra en röst rabbla upp tusen argument till varför du inte ska ta bullen, blir det så mycket svårare att förstå varför bullen inte är det självklara alternativet.

Jag minns allt, men först år inte så mycket. Det är ett annat liv, ett annat jag. Och tack gode Gud för det.

_lotta