En historia, del 7

Den här biten har varit den svåraste och mest påfrestande att skriva. Det är ingen glad läsning ni har framför er, men det var min verklighet.

-

Den 12e maj 2011. Värsta dagen i mitt liv, hittills.

Det var dagen för vår (och vår körklass) avslutningskonsert. Den var i Birgitta kyrka i Bromma. Vi tjejer skulle ha på oss somriga kläder, så kvällen innan hade jag bett mamma sy ihop en A-linjeformad klänning i ett fint blommigt tyg från Liberty.

Exakt en vecka tidigare hade pappa fått reda på att jag hade kräkts upp mat. Men han trodde (eller jag vet inte om han verkligen gjorde det) att det bara var en engångsgrej, så jag fortsatte gå till skolan, kräkas upp, åt lunch och sedan gått upp till toaletten för att kräkas en gång till. 

Det var riktigt varmt, precis som om det var sommar på riktigt. Jag hade följt med Lovisa hem för att äta middag, och eftersom hon bor i Bromma var det nära till kyrkan för konserten. Lovisa fixade mellis, som jag motvilligt åt upp. När jag hade ätit upp sa jag att jag bara behövde gå på toa. Hon höjde ögonbrynen i en skeptisk blick och sa:

”Inget mer…?”

”Nej, jag lovar. Verkligen inte!” sa jag med ett lätt skratt.

”Okej, jag tror dig” sa hon.

Men självklart gick jag bara på toa för att bli av med melliset.

På repetitionen innan konserten kände jag hur mina ben började darra, hjärtat slå orytmiskt och hjärnan kändes alldeles tom. Jag hade ju inte ätit något på hela dagen, eller jo, det hade jag. Men det hade jag kräkts upp så fort jag kunde.

Det var tänkt att min mentor Jennie skulle äta med mig i pausen mellan repetitionen och konserten, men hon hade inte lyckats få tag på någon barnvakt, så hon kunde inte komma. Det gjorde ju inte mig så mycket, för nu hade jag ingen att äta med vilket skulle leda till (trodde jag) att jag inte behövde äta alls. Så jag satte mig ner på en stol lite bakom alla andra i församlingshemmet där vi skulle äta i hopp om att ingen skulle lägga märke till mig. Men det gick ju inte.

”Ska inte du äta?” frågade Lovisa.

”Nej”.

”Jo, kom nu så äter vi” försökte hon.

”Nej.” Det var allt jag kunde få fram. Rösterna skrek åt mig. Ett världskrig bröt ut i mitt huvud. Skulle jag äta?! Jag hade ju precis ställt inte mig på att jag inte skulle det. Vad fan höll hon på med? Fattade hon inte att jag inte skulle äta?!

”Jo, men du måste ju äta! Annars kommer du ju inte orka med konserten!” sa hon.

”Det kommer jag visst” sa jag surt.

Lovisa gick sin väg och jag pustade ut.

Någon minut senare kom hon tillbaka med min andra mentor, Oskar, som skulle vara med vår klass både på repetitionen och på konserten.

”Du får äta med Oskar” sa hon hemskt bestämt.

Jag hade inget val. Vi satte oss i ett litet rum bredvid det stora där alla andra åt. Oskar hämtade lite mat åt mig. Det var verkligen inte så mycket, men då tyckte jag att det såg ut som ett gigantiskt berg.

Jag vet inte hur lång tid det tog för mig att äta, men det gick inte fort i alla fall. Varje pastaskruv åt jag i säkert tio tuggor, minst. Minimala matbitar kändes som om de tog upp hela munnen.

Tillslut hade jag i alla fall fått i mig maten som låg på tallriken. Jag kände bara att jag ville dö. VI reste oss för att gå ut till de andra. Jag tror att Oskar bara skulle gå och hämta Lovisa, men så fort han hade vänt ryggen mot mig såg jag min chans. Jag gick fram till Elice som stod någon meter ifrån mig och frågade vart toaletterna låg.

”Åh, de är här borta!” sa hon och visade mig. (Jag har fortfarande dåligt samvete att jag bad henne visa mig vart toaletterna låg, för hon kunde ju inte veta den verkliga orsaken varför jag frågade henne om det. )

”Tack!” sa jag och log. Jag sprang in, låste och böjde mig ner över handfatet. Hjärtat slog fort, fort. Jag skakade. När jag tittade upp i spegeln ryckte jag till. För den som tittade tillbaka på mig var inte jag. Det var inte mina ögon. Det var ett par röda, våta och panikslagna. Jag blev skrämd. Äcklad. Men inte tillräckligt för att sluta. Så jag fortsatte tills jag kunde vara säker på att der inte fanns en enda pastaskruv kvar innan jag sköljde ur munnen och låste upp.

När jag kom ut till det stora samlingsrummet var både Oskar och Lovisa där. De hade letat efter mig sedan de upptäckte att jag var borta. Oskar gick rakt fram till mig, tog tag i min arm och ledde in mig till rummet där vi hade ätit.

”Har du kräkts?” frågade han allvarligt och nästan argt.

”Nej…” försökte jag, men jag kände mig så svag att jag inte ens kunde ljuga.

”Jo, jag ser att du har det. Dina ögon är röda det syns att du har gråtit”.

Jag stod tyst med blicken i marken.

”Jag lämnar dig i tio sekunder, och du springer iväg och kräks!”.

Inga ord kunde rädda mig nu.

”Du kan inte vara med på konserten. Du kommer svimma” sa Oskar.

”Nej, jag måste. Jag måste.” Så stapplade jag mig ut ur rummet och ner till platsen utanför kyrkan där vi skulle ställa upp. Jag försöket smälta in med de andra, haka på en konversation, när någon sa: ”Där är din pappa” till mig. Jag vände mig om och såg min pappa stå en bit bort. Han såg inte så glad ut. Med sänkt huvud gick jag fram till honom. Han berättar att Oskar har pratat med honom.

”Du får inte vara med på konserten” sa pappa.

”Jo! Jag måste! Snälla, jag måste!” försökte jag.

”Nej, du har inte ätit något på hela dagen, du kommer svimma”.

”Snälla. Jag kan väl få vara med till Der Geist i alla fall? Och sedan går jag och sätter mig”.

Det gick pappa motvilligt med på.

Jag försökte njuta så mycket jag bara kunde av den biten av konserten jag fick vara med på, och undvika att titta på mamma och pappa.

Bilfärden hem var tyst. Jag stirrade ut genom fönstret. Ingen av oss sa något. Det var inte förrän vi kom hem som helvetet bröt ut. Vi skrek åt varandra. Mamma var den som var argast. Jag smällde igen min dörr och grät. Grät så att jag skakade. Hyperventilerade.

När jag hade legat där ett tag kom pappa in med kvällsmellis. Vi gick ner till vardagsrummet och jag kröp upp hans famn när jag åt min ostmacka och mjölk.

”Det blir ingen mer skola den här terminen” sa pappa.

”Mm…”

Och det var 12 maj 2011.