I onsdags var jag på SCÄ. Det var det var det värsta mötet någonsin. Jag var tvungen att se min vikt. Det var mer än jag trodde. Då bröt ett mindre världskrig ut i mitt huvud. Jag lyckades hålla mig samman något sånär ända tills vi kom hem. Då brast det. Jag grät och grät. Fick knappt någon luft. Hyperventilerade. Och så höll det på halva eftermiddagen tills det inte fanns några tårar kvar. Alldeles tom fortsatte jag dagen. Men att äta var jobbigare än någonsin. Jag trodde att jag aldrig mer skulle kunna äta.
Men när jag vaknade morgonen därpå hade något förändrats. Jag ville inte panikgråta sådär mer. Jag ville inte att varje måltid skulle vara ett helvete. Jag vill inte hoppa över ett år och gå i behandling istället för gymnasiet. Jag ville leva. Jag ville börja i gymnasiet mer än någonsin. Och för första gången på ett och ett halvt år vägde det som jag ville mer än det som anorexin ville. Där och då fattade jag beslutet. Jag vill inte bli frisk, men jag vill bli fri. Fri från ångest och självhat. Så jag har bestämt mig. Jag ska kämpa för att bli fri.
_lotta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar