Igår när jag var på SCÄ bestämde min psykolog en jääteläskig läxa till mig; jag ska äta en godis. Jag har inte ätit något som klassas som "onyttigt" på två år. Jag minns inte ens hur godis smakar. Jag är livrädd. Den här godisen ska även ätas utanför matschemat. Sa jag att jag är livrädd?
Men. Jag kan ändå inte säga att det inte känns lite spännande ändå. Att jag någonstans långt långt inne faktiskt vill äta en godis. Två år är ju ändå en ganska lång tid, eller hur? Åh jag känner mig så delad. Ena sida av mig säger:"du ärju fan inte klok!!! Ska du äta en godis!?!? Du kommer ju bli smällfet!!!" och den andra säger: du vill ju bli fri! Det här är det enda sättet! Kom igen, det här klarar du! Du har levt två år utan godis, herregud det här förtjänar ju du!!". Det är svårt att veta vilken av dem jag ska tro på. Jag vill tro på den andra, men kan inte riktig... Eller snarare, jag får inte. Jag får inte för den första rösten. Men ååhhhh f*ck you ätstörning!! JAG VILL KLARA DET HÄR.
_lotta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar