En lista

1. Var är din mobiltelefon? Cirka en decimeter ifrån mig.

2. Var är din andra hälft? Tycker nog att jag är rätt så hel som jag är.

3. Ditt hår? Uppsatt i en rätt så slarvig knut.

4. Ditt humör? Lite smått rastlös.

5. Det bästa du vet? Lördagsmorgnar, fylla år, åka bil när det är mörkt och regnar, pappas köttfärssås och spaghetti.

6. Din dröm i natt? En massa skumma saker jag inte kommer ihåg.

7. Ditt livsmål? Eh.. Vara lycklig och inte ge upp i strävan efter att nå det jag vill

8. Rummet du är i? Mitt eget. Älskar det.

9. Din hobby? Tycker mycket om att skriva.

10. Din skräck? Att fastna i en hiss, falla tillbaka i ätstörningana och att bli ensam.

11. Var vill du vara om 6 år? I London och skriva för Vogue (men det är ju bara en dröm).

12. Var var du igår kväll? I skolan på min parallellklass's soaré och sedan hemma.

13. Vad är du inte? Feg.

14. En sak du önskar dig? den här Miu Miu-klänningen skulle inte sitta helt fel...

15. Var växte du upp? Tyresö.

16. Det senaste du gjorde? Åt middag.

17. Dina kläder? Ljusblå Ralph Lauren-skjorta och smått utsvängda jeans.

18. Din tv? Har ingen egen.

19. Ditt/dina husdjur? Hunden Neo.

20. Din dator? Vit MacBook.

21. Din bästa ägodel? Min Miu Miu-kappa.

22. Saknar du någon? Otto, min kusin Rebecka och Elice som är på utbytesår i USA.

23. Din bil? Är ju inte arton än.

24. Något du inte har på dig? Magväska.

25. Din favoritaffär? Oj, svårt. Hm. Om varuhus också räknas så är mitt svar Liberty i London.

26. Din sommar? Var fin.

27. Älskar du någon? Ett par stycken. Familjen och några nära vänner.

28. Favoritfärg? Persikorosa, ljusblått och marinblått.

29. När grät du senast? I veckan när jag kände mig ensam.

30. När skrattade du senast? Idag.


_lotta

Surreal, but nice

Haha. Vet inte riktigt hur jag ska förklara bilden. Eller jo, jag gör det så enkelt som möjligt:

Igår träffade jag Maria Montazami. Pappa hade sett en annons i tidningen om att hon skulle komma till en klädaffär som ligger 5 minuter från mig. Både jag och mamma har tittat på Svenska Hollywoodfruar sedan det började (men nu tittar vi inte längre, för hur hemsk är inte den där Gunilla?! Man vill slå henne med en stekpanna och låsa in henne någonstans långt under marken) och favoriserade Maria redan från första avsnittet. Så nu när hon skulle komma så nära oss så var det vara att passa på, eller hur? Hon var verkligen vänlig, tog sig tid med alla och hade ingen brådska. Och så var hon lång. Jättelång. 

Efteråt kunde jag och mamma enas som att det är svårare än man tror att inte bli Hugh Grants lillasyster i Notting Hill när man blir star-strucked.

_lotta

Tisdagslat

Idag borde jag gjort det här (fysik):

..men gjorde det här istället (gosa med Neo och titta på Vänner).

 ♫♪Och vad gör det om hundra år när allting kommer kring!♫♪

(ursäktar bildkvaliteten men jag råkade ha isot på cirka en billion...)

_lotta

Nu är vi vakna men vi känner inte igen oss

Det är så himla skönt att ha måndagen avklarad, tycker inte ni det med? För det är ju den jobbigaste dagen på hela veckan och när den är över går det liksom bara uppåt!

Men just den här veckan blir nog onsdag värst, för då flyttar min storebror till England. Jag kommer gråta och vara klädd i svart hela dagen. Okej, kanske inte gå omkring i helsvart, men satan vad jag kommer gråta. Hur överlever man som ensambarn?! Någon som har tips? Skulle uppskattas.

_lotta

Världens sämsta framförhållare

(hej Lovisa D)

Okej. Nu är det så att det är insparksfest i morgon med temat glitter, och jag har ingen aning om vad jag ska ha på mig (i-landsproblem). Jag hade egentligen inte tänkt att gå, men ändrade mig idag. Så nu sitter jag här, kvällen innan och har ingen aning vart jag kan få tag på något glittrigt. Om ni av någon händelse skulle behöva veta vem personen som har sämst framförhållning i världen är, så kan jag hjälpa er; det är jag.

Så. Ideér någon? Jag har inget som helst glittrigt i min garderob. Vet inte heller vart man kan köpa glittra kläder. Hjälp? Någon?!

_lotta

And that, my friend, is what they call closure

Idag hade jag det allra sista mötet med min psykolog. FAN VAD BRA DET KÄNNS. Jag är verkligen fri nu. Huurrrraaaaaaaaaaaaa!!!!!!!!!!!

_lotta

Man får väl drömma?

De dagar då jag får brutal skolångest, när jag känner mig ensammast i världen i den där stora skolan med massa våningar, då går jag in på Norwegian.se och söker på enkelbiljetter till London. Jag vet inte varför, men så är det. Det är något som drar i mig – eller så är det jag som drar – mot London.

Första gången jag var där var jag 11 år (tror jag). Våren hade kommit dit på riktigt. Gräset i de små parkerna i vart och vartannat kvarter hade blivit grönt. Man behövde inte ha på sig någon tjock jacka och jag köpte ett par röda lackballerinor på Selfridges. Jag var förälskad. I gatorna, husen, människorna. I de smått ojämna trottoarerna, taxibilarna och de fina, röda telefonkioskerna. Och i Notting Hill, där alla hus hade olika färger.

När jag kommer dit, andas in luften, går på gatorna, så känns det som att komma hem. Det känns så rätt. Ni vet, som när man provar en sko som bara sitter som om den vore gjuten på foten? Så känns det. Bara helt rätt. Men i det här fallet är det inte någon sko från DinSko som sitter perfekt, utan en från Prada. Och vill man ha den måste man betala ett pris som inte ens är i närheten av vad man har råd med. Så det är bara att ta av sig skon, stoppa ner foten i sin egen, tråkiga gympadojja och säga: "inte än. Gympaskorna håller nog ett litet tag till" och gå ut ur butiken, sträcka på ryggen och göra det bästa av de skor man har.

Så fram till den dagen då mina gympaskor inte håller för ett steg till, så får det räcka med att leta enkelbiljetter till London och drömma.

_lotta

Sockervadd

Är just nu lite lagom sockervaddig i huvudet efter en kväll på Urban Deli med Elin som innehöll ungefär endast vitt vin. En alldeles utmärkt och perfekt fredagskväll (som följd av en mindre perfekt dag med dum huvudvärk)! Åh vad jag är glad och nöjd! Hoppas att ni har haft en minst lika bra kväll!

_lotta

Som korten älskar turen

Alltså. Jag har kanske inte flest läsare, men de (ni) jag har är verkligen bäst. När jag läser igenom de kommentarer jag har fått genom de här dryga två (!) åren jag har bloggat blir jag alldeles varm i hjärtat (töntigt uttryckt, men det är ju så det känns!). Ni är oersättliga. Tack för att ni läser.

_lotta

Låt inte skenet bedra. Verkligheten är alltid bara en.

Igår kväll läste jag ut Haruki Murakamis bok 1Q84, som jag har läst då och då i hela sommaren. Den var verkligen en helt fantastisk läsupplevelse. Även och handlingen inte gick så fort fram och allt på något sätt kändes så abstrakt, som i en dröm, så störde det mig – förvånande nog – inte alls. Språket och meningarna är en historia i sig. Han skriver så väldigt beskrivande, att det känns som att man är med i varje sak som sker i varenda mening. Man får en så tydlig bild om vart man befinner sig, hur man känner sig och så vidare. Fantastiskt, helt enkelt. Läs den.

_lotta

Hela världen är så underbar om man är korkad, tom och glad

Så kommer det näst intill obligatoriska "djupa-söndagskvälls-inlägget". Denna gång blir det nog om skolan. Here it comes.

Det känns bättre. Inte alltid jättebra, men inte heller outhärdligt. Någonstans mitt emellan. Vissa dagar känns det som att jag bara överdriver allt och oroar mig i onödan, men andra dagar vill jag helst försvinna. packa en väska, köpa en enkelbiljett till någonstans i världen och bara åka iväg. De dagarna känner jag mig osynlig. Fast det är väl mest så att det är jag själv som gör mig osynlig. Går två, tre steg efter de andra. Det känns som att jag sugs ner i djupt, strömt vatten och måste kämpa för att hålla huvudet ovanför vattenytan.
   Andra dagar är vattnet en lugn och spegelblank sjö, där jag behagligt kan ligga på rygg och bara flyta omkring. Det varierar så himla mycket.

Ibland önskar jag att jag kunde vara den som kan prata med alla. Den som inte har några som helst problem med att småprata och som kan ha miljoner vänner, även om man bara egentligen känner de där miljoner vännerna vagt på ytan. Men det är jag inte. Om jag inte känner att jag har något att prata om med en person, så undviker jag gärna att prata överhuvudtaget än att bara låstas som att intresserar sig av vad den andre säger. Känner inte jag att jag passar ihop med en person, så gör jag inga försök för att se om jag kanske dömde personen ifråga för snabbt. Jag är bara så. Jag känner från första början om jag gillar en person eller inte. Jag orkar inte vara en person som ständigt har allas blickar på sig exakt hela tiden. När jag var liten brukade jag till och med gå och gömma mig på mina egna födelsedagskalas.
   Och sådan är jag. Jag måste bara lära mig att acceptera det.

_lotta