För man ska ju vara sig själv – eller?

Redan när vi är små får vi höra att man inte behöver vara som alla andra för att accepteras. Vi ska vara som vi vill, "normalt" är ett ord som vi helst inte nämner, det kan ju göra individen osäker. Men speciellt det där med att inte vara som alla andra är något som jag tycker har uppmärksammats ganska mycket under min uppväxt. Därför kanske ni kan förstå att det blir lite förvirrande när det som jag får höra varje vecka, när jag går till min terapeut på SCÄ, är att jag ska sträva efter att bli normal och som alla andra. Är inte det raka motsatsen till det som jag har lärt mig under hela min uppväxt? Det är något som jag har funderat ganska mycket över. När ska man vara som alla andra och när ska man vara sig själv? Är det när jag:et tappar kontroll om vem man är som man ska bli som alla andra, för att hitta tillbaka?

När jag var liten (ok, mindre, typ 10 år) skrev jag ganska många låttexter om att vara sig själv, man duger som man är och att man inte ska behöva vara som alla andra. Är inte det lite ironiskt? Jag tyckte att det var viktigt att bli accepterad för den man är.Jag tyckte att jag dög som jag var, och var relativt nöjd med mig själv. Sen, bara några år senare, ändrades min självuppfattning totalt. Konstigt hur man förändras, eller hur?

Här är en bit som jag hittade av texten den första texten som jag skrev (kom i håg att det här var väldigt längesen)

Varför måste man vara nått man inte e
För att någon ska se?
Jag vill inte vara falsk för att nån ska se att jag finns här
För jag vill faktiskt bara vara den jag är
Varför får man inte vara som man vill?
Varför ska man alltid göra sig till?
Jag vill bli sedd för den jag är
Inte för någon person som inte finns här


Ja, som ni ser är budskapet väldigt tydligt i sången. Inte så välformulerat dock...

_lotta