Den 28 april år 2010 träffade jag Mobila Teamet från SCÄ första gången. Ett år sedan idag. Det känns nästan som om det bara var en vecka sedan. Inte alls som om det har gått ett helt år. Hur kan ett år gå så snabbt? Jag minns vad jag hade på mig, vad jag kände, vad jag sa, vad de sa, vad mamma och pappa sa, allt.
Jag skräms lite av att tiden går så snabbt. Det känns som om jag inte hänger med. Tiden flyger iväg men jag står kvar.
_lotta
Hej. Jag går också hos scä. Jag vet hur ont det gör. Jag har legat på badrumsgolv och panikgråtit tills en doktor kommit. Jag har kastat mat. Jag har ljugit för att jag inte orkat något annat. Men det går bra nu. Jag är på väg. För jag saknar mitt liv. Jag saknar att gå i skolan utan att vara orolig för att någon ska ta den i från mig, jag saknar att kunna vara spontan utan att oroa mig, jag saknar att inte känna klumpen i magen så fort en godisskål tas fram, jag saknar att få pussa på en pojke utan att undra vad han egentligen skulle tycka om mig om han visste, jag saknar att orka gå på stan utan att bli helt åt helvete trött. Så det är därför jag tar mig ur det här. För att få mitt liv tillbaka, det som ätstörningen tagit ifrån mig. Jag vet inte varför jag skriver det här. Men nu gjorde jag det.
SvaraRadera