Det här projektet med att skriva En historia-delarna blev så mycket större än vad jag hade tänkt. Men efter den här är det bara en kvar, alltså 10 delar allt som allt. Jämnt och bra!
Innan jag ens klev in i den stora orangea byggnaden på
Södermalm, visste jag att det här skulle bli ett ovanligt jobbigt möte. Kanske
det värsta hittills till och med. Min läkare hade nämligen sagt att idag var
den dagen då min bubbla skulle spräckas. Jag skulle komma ur min anpassade
tillvaro, där allt var justerat för att minimera min ångest. Jag skulle se vad
jag vägde.
När jag klev upp på vågen och såg siffrorna var min allra
första tanke: ”jag äter inget någonting
förrän jag har gått ner fem kilo”. Jag ville bara spy. Springa upp och ner i
trappor. Göra sit-ups tills kroppen värkte. Allt för att de där siffrorna
skulle bli mindre.
Jag brast inte förrän jag kom hem. Jag grät mer än vad jag
någonsin hade gjort. Hickade, hyperventilerade, tappade andan, gav ifrån mig
kvävda skrik. I flera timmar låg jag på min säng i det tillståndet.
Till
slut fanns det inga tårar kvar. Jag var alldeles tom, kände ingenting. Det var
inte förrän det var dags för mellis som jag bröt ihop igen. Pappa höll om mig
och försökte få mig att dricka en smoothie, men jag vägrade. En banan då? Nej,
jag vägrade.
Den kvällen efter helvetet till middag satt jag och grät i
pappas famn. Han undrade varför jag reagerade som jag gjorde. Jag hade inget
direkt svar, jag visste inte riktigt.
”Jag känner mig så tjock” fick jag ur mig till slut. Även om det bara var en liten del av det hela, var det det enda som gick att förklara.
Pappa försökte övertala mig om att jag inte alls var det,
att jag fortfarande var underviktig, men jag lyssnade inte.
”Jag lovar att jag aldrig
kommer tillåta att du blir tjock” sa pappa.
”Lovar du?” sa jag och reste mig ur soffan och gick in till
mitt rum och hämtade papper och penna. ”I sådana fall vill jag att du och mamma
skriver under ett kontrakt”.
Jag tror att det där skriftliga beviset hjälpte mig att
förstå. Jag hade ett slags skyddsnät. Vad som än hände så skulle varken mamma
eller pappa låta mig bli tjock.
När jag vaknade morgonen var jag fortfarande utmattad efter
gårdagens gråtande. Jag låg kvar i sängen en lång stund och funderade. Ville
jag ha det såhär? Ville jag gråta floder över att jag var tvungen att äta
mellis? Ville jag se mina föräldrar så olyckliga? Och för första gången
någonsin var svaret på dessa frågor nej.
Min röst var äntligen starkare än
ätsörningens höga och starka skrik. Jag
vill inte ha det såhär. Jag vill inte gråta floder över att äta mellis. Jag
vill inte se mina föräldrar så olyckliga. För första gången på tre år ville
jag bli fri.
_lotta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar