Tulpaner

Skrev en text som skiljer sig lite från det jag vanligtvis brukar skriva. Tänkte att det skulle vara kul att prova något nytt, så här har ni den; en liten text om tulpanerna vid Fridhemsplans tunnelbaneuppgång.

-

Yppiga och nyvakna betraktar de alla människor som passerar dem utanför tunnelbaneuppgången. Morgontrötta, likgiltiga människor. Grå människor i en grå stad. Ingen lägger märke till dem. Men de lägger märke till alla. En dam i 60-årsåldern med en liten tax i ett litet koppel. En pappa med ett snuvigt barn i varje hand. En stressad kvinna med portfölj och sylvassa klackar. De ser alla som passerar, men ingen av de som passerar ser dem.

När rusningstiden är över saktar tempot kring tunnelbanan ner. Människorna går inte lika snabbt, inte lika stressat. Några tittar till och med åt deras håll, tänker för en sekund ”kanske att jag skulle…” men kommer ihåg att de har en tid att passa och skyndar vidare.

Att bara vara passiv åskådare ett helt liv – om än ett kort ­­– kan kännas lite meningslöst. Att aldrig tillföra, att aldrig kunna beröra. Ibland är det ensamt att bara vara en åskådare. Att se en föreställning utan att få vara med. Men det kan även vara en fördel att stå utanför. När någon olycka drabbar människorna, då kan de lugnt stå där vid tunnelbaneuppgången och tänka att det inte rör dem alls. Slippa ta ansvar, slipa bära. Istället för att alltid se det sämsta i sin situation, kan man välja att fokusera på det som är bra. Det är ett val som är upp till var och en. Vill du leva ditt liv och endast se det negativa, eller vill du välja att se det positiva i din tillvaro?

För en liten tulpan finns inte mycket att göra, de står där i sina plasthinkar insvepta i genomskinlig plast och ser hur världen passerar framför dem, utan att bli sedda. Men då och då dyker det upp människor som stannar upp, tittar på dem och ler. Och det är det som kan göra en tulpan som ingen köptes liv värdefullt, att få en av alla dessa grå morgonzombies att vakna ur sin dvala.

_lotta