Just a kiss

Det här är en cover av Just a kiss av min älskade och fantastiska vän Joanné och hennes pojkvän. Fruktansvärt bra. Lyssna lyssna!

Längtar till sommaren

Just nu lever jag på tanken att det svart är vår. Snart, snart, snart kan jag ta fram moppen igen, kan jag sitta på trappan till uteplatsen i solen och äta frukost, är gräset grönt och mjukt, behöver jag inte har en jacka på mig när jag går ut, kan jag ha mina Miu Miuskor ute. I sommar ska jag göra sådant som jag inte har gjort på två somrar. Jag ska sitta i solen och äta glass, njuta av mängder av jordgubbar, hallon, blåbär och smultron. Jag ska gå på Skansen med Lovisa och äta vaniljhjärtan. Jag ska åka ut med båten med någon fin vän och ha picknick på en liten bortglömd ö. Jag ska njuta. Njuta av livet, av våren och av sommaren.

Vad ska ni göra i sommar?

_lotta

Major Minus

Jaha. Nehe. Då var man sjuk igen. Fy vad tråkigt. Var det inte alldeles nyss jag låg hemma med feber i två veckor? Hoppas för allt i världen att det denna gång inte varar lika länge.

Länkar en passande låt: Major Minus - Coldplay.
Over and out.

_lotta

Torsdagskväll

Jag är glad. Ni anar inte hur himla skönt det är att inte längre minnas exakt var enda lite bit mat man har stoppat i sig, hur mycket man kan ha tänkas gjort av med under dagen, vad som "fastnar på magen". Att slippa tänka hemska tankar om sig själv, nedvärderande, rent ut sagt elaka tankar. Om en vän hade sagt: "vad du är ful. Du är dålig och tjock", är det en vän man skulle velat vara med då? Nej. Men jag var vän med den delen av mig själv alldeles för länge. Så om ni som läser har en sådan vän, gör slut. Skrik åt den. Strunta i den. För den "vännen" är inte värd den uppmärksamheten och kärleken. Det finns riktiga vänner som förtjänar det mer.

_lotta

En bra-lista

jag tänkte att jag skulle gå och lägga mig tidigt så jag skulle få ordentligt med sömn, men icke sa nicke! Det var inte min kropp med på. Så här sitter jag nu, i pyjamas och smått rastlös. Jag tänkte därför lista en massa bra saker just nu!

5 saker du gillar just nu:

・Acnes vårkollektion.

・Jordgubbe-apelsin-ingefärsjuiceen som finns på mammas jobb.

・Nybakat surdegsbröd.

・Pastellfärger.

・Att gå på bio

5 saker du gillar med dig själv:

・Mina händer.

・Jag har ett rätt så bra ordförråd.

・Jag är mycket, mycket mer social nu än vad jag någonsin har vart.

・Jag är grym på att baka.

・Jag vet vad jag vill. Känner inte längre samma likgiltighet till... ja... allting!

5 saker du längtar till:

・Helgen.

・En varm sandstrand och klarblått, salt hav någonstans långt, långt borta.

・Min födelsedag. Jag är fortfarande barnsligt förtjust i att fylla år.

・Nästa helg då jag äntligen ska få träffa Joanna, efter jag vet inte hur lång tid!

・När vintern är slut och jag kan åka moppe till skolan igen.

Nu ska jag försöka sova igen. Godnatt! 

_lotta

Teenager post

Bästa Tumblr-bloggen, sen typ någonsin: teenagerposts.tumblr.com. Alla posts är verkligen spot on. Den sista bilden är den bästa, enligt mig.


_lotta

En historia, del 4

Okej, vart någonstans var vi? Jo, juste. SCÄ hade vart hemma hos mig, och de hade sagt att jag inte fick gå till skolan tills nästa möte då jag skulle få träffa en läkare. Men jag var bara hemma från skolan en dag. Jag var ju inte sjuk, tyckte jag.

Onsdagen därpå, den 5e mars, var jag på SCÄ för första gången. Ett orange-rött-tagelfärgat stort hus i närheten av Mariatorget på söder. Vi anmälde oss i receptionen och sen träffade vi Göran, Stefanie och min läkare, Ulrika. Hon var smal och snygg.

   Så började mötet och vi pratade lite om vad som hade hänt sen sist. De var inte så nöjda över att jag hade struntat i vad de hade bestämt åt mig, att jag hade gått till skolan i alla fall.

   Efter en stund skulle jag gå med Ulrika upp till tredje våningen för att bli undersökt. Hon tryckte ner hissen. Jag protesterade.

”Ehm jag har typ klaustrofobi...” sa jag.

”Oj. Så du åker inte hiss?” frågade Ulrika.

”Nej. Är det något fel med det?” frågade jag och började gå mot trappan.

”Det är bara det att du inte ska röra dig så mycket. Ditt hjärta kan lätt bli överansträngt och det kan leda till hjärtstillestånd. Så vi måste gå långsamt.

Det tog oss säkert 10 minuter att gå upp tre trappor.

   Vi började med längd och vikt. Jag ville inte se vad jag vägde så jag fick backa upp på vågen. Ulrika suckade när jag hade klivit upp och hon såg vad jag vägde. Sen fortsatte vi med puls och blodtryck. Slutligen klämde hon på min mage. Jag har aldrig riktigt fattat varför alla läkare gjorde så.

   När vi var klara skulle jag prata enskilt med Stefanie. Hon frågade mig lite frågor och hur jag såg på mig själv och hur ungefär hur stor del av min tid jag ägnar åt att tänka på mat.

”Ca 80-85% kanske...?”

”Det är ganska mycket, eller hur?” sa hon.

   En halvtimme senare var mötet slut. Det som hade bestämts var: jag fick inte gå i skolan resten av terminen, mina betyg skulle frysas, jag fick inte ha några som helst krav på mig från skolan, jag fick inte motionera och jag måste äta sex mål om dagen. Kul, eller hur?

På eftermiddagen åkte jag till skolan med pappa där vi skulle prata med mina mentorer. De var båda väldigt förstående och sa att jag absolut inte behövde oroa mig för skolan.

Så. Varje dag var jag hemma med pappa. Varje dag var ett helvete. Varje dag var jag tvungen att få i mig sex mål mat. Jag ville inte leva så mycket just då. Jag satt med samma minspel som en sten och tittade, nej stirrade, ner i maten. Jag hatade mat. Det gick inte att äta. Armarna ville inte röra sig. Käken var låst. Jag satt knäpptyst, men inuti mitt huvud pågick ett världskrig. Tankarna brukade låta ungefär såhär: ”JAG VILL INTE ÄTA. JAG TÄNKER INTE ÄTA. JAG SKA INTE ÄTA!!!!! FUL, TJOCK, FET! ÄT FÖR I HELVETE INTE! JAG KOMMER BLI FET OM JAG ÄTER!! ÄT INTE ÄT INTE ÄT INTE!!!!!!!!!!” Det var därför, mamma och pappa, som jag inte kunde få ur mig något mer än ett tyst, kvidande ”nej”. Det var fullt i mitt huvud.
   Efter att ha suttit och stirrat i cirka en kvart utan att ha rört maten brukade pappa bli tvungen att mata mig. Det var ungefär då tårarna började rinna ner för mina kinder. Arga och besvikna tårar. Besvikna över att jag än en gång hade misslyckats med att inte äta.

Så såg ungefär hela min vår ut. Vi skulle egentligen åkt till Florida, men eftersom jag var så pass sjuk gick inte det. På intyget vi fick av Ulrika till SAS stod det att resan var tvungen att avbokas på grund av att ”en familjemedlem lider av allvarlig anorexi, som inte existerade när resan bokades.”

Nej, nu orkar jag inte skriva mer. Vi avslutar här och fortsätter i nästa del.

_lotta

My week with Marilyn

I fredags var jag och såg My week with Marilyn med min vän Elsa. Den var grymt bra! Om ni inte redan har sett den – gör det! Jag blev väldigt inspirerad och vill genast se ut såhär i vår:

_lotta

Mylo Xyloto

Såhär ser min torsdagskväll ut. En uppsats om Isaac Newton som ska bli skriven med tillhörande Power Point, mörk choklad för att ha energin att sitta uppe hela kvällen och Coldplays album Mylo Xyloto. Kan inte ni berätta för mig vad ni ska göra i kväll? Det skulle göra mig glad! (och som vanligt hoppas jag innerligt att någon svarar på det, annars känner jag mig ungefär såhär...)

_lotta

Tack ♥

Hej fina ni. Jag vill bara säga hur himla mycket jag uppskattar era fin kommentarer både här på bloggen, på Facebook och in real life. När jag får höra att jag är en inspiration, stärker det mig. Ni kan inte ana hur glad det gör mig att jag kan inspirera andra till att må bättre med sig själva. Plus att det gör hela bloggandet roligare när man får sådan positiv respons på det man skriver. Så tack.♥

_lotta

En historia, del 3

Här kommer den tredje delan av En historia. Den är väldigt lång, så en eloge till er som orkar läsa hela. Men låt er inte luras, den här historien är långt ifrån slut. Det blir nog minst två delar till...

Den 23e mars exploderade lådan där jag gömt min ångest under de senaste månaderna. Mitt under en svensklektion. PANG! En panikångestattack som skrämde livet ur mig. Jag rusade ut ur klassrummet med min vän Lovisa efter mig. Till slut orkade jag inte mer. Jag föll ihop till en skakande, hyperventilerande, gråtande hög på golvet. Lovisa räddade mig. Hon drog mig till ett fönster så jag kunde andas ordentligt. Då kom min mentor förbi. Hon frågade vad som hade hänt och jag berättade.

”Jag tror inte att jag kan gå på några mer lektioner idag… kan jag få gå ner till vilorummet?” sa jag.

”Självklart. Jag fixar frånvaron.” sa hon.

Jag frågade om jag fick ta med mig Lovisa. Det fick jag.

När vi kom ner till 2:a våningen var vilorummet stängt. Men just då gick vår spansklärare förbi och hon ordnade ett annat rum till oss. Just när vi hade stängt dörren och dragit ner rullgardinen, knackade det på dörren. Det var min andra mentor. Han hade sett oss i korridoren och undrade vad som hade hänt. Så jag berättade allt. Allt om ätstörningen. Och för första gången kände jag att någon faktiskt lyssnade till det jag sa. Vi kom överens om att jag skulle berätta för mina föräldrar om panikångsetattacken och att jag skulle ta upp kontakten med skolsköterskan igen.

Jag berättade samma kväll. De blev oroliga. De sa inte så mycket, men man såg i deras ögon att de var riktigt oroliga. Och det konstiga med allt det här var att eftersom jag vart så himla skrämd av min panikångsetattack, så var det jag som ville ta kontakt med SCÄ. Jag minns att jag och mamma var ute på promenad med vår hund när jag sa att vi kanske borde ta upp kontakten med SCÄ igen. Så dagen efter ringde mamma dit och den 25e fick vi hem ett formulär som man skulle fylla i och sedan skicka in igen. Där skulle man skriva vikt, ålder och definition av problemet. Vi fyllde i, skickade in och fick sedan en tid för hembesöket som var en dryg månad senare.

Den månaden var nog den värsta i hela mitt liv. Jag åt frukost en tid på morgonen när ingen annan gjorde det och fick därför en chans att äta så lite som möjligt samtidigt som jag var tvungen att få det att se ut som att jag åt ”normalt”. Jag mins att jag tog typ 10 frysta blåbär och tinade i en skål. Sen hällde jag över en matsked yoghurt och smetade ut det i skålen så att det såg ut som att jag hade ätit en hel skål yoghurt. Jag tog till och med ett blåbär och mosade det på tungan och spottade ut så att tungan skulle se blåbärig ut. Ju närmre den 28e kom, desto mindre åt jag.

Jag minns en dag då vi fick tillbaka ett biologiprov. Jag satt nervöst och stirrade ut genom fönstret och trummade med fingrarna mot bänken. Så fick jag mitt prov. Alla rätt. Inte ett endaste fel. Jag vände provet upp och ner på bänken och fortsatte titta ut genom fönstret. Jag var lika olycklig nu som innan, fastän jag var typ den enda som hade alla rätt. Jag tyckte ändå inte att det var bra.

När det var den 27e april var jag helt skakig och kunde inte längre koncentrera mig i skolan. Lovisa var med mig och höll mig i handen. Sen var det lunch. Jag tog så lite som möjligt som vanligt. Samtidigt som jag hade mina ät-problem var det en annan tjej i klassen som hade sina. Hennes föräldrar skulle skiljas så det var mer ett sätt att få uppmärksamhet (men det är väl så de flesta ätstörningar börjar?). Hur som helst så tyckte jag att hon överdrev och på något sätt gjorde narr av mig och mina problem. Vi satt vid samma bord den lunchen. Våra vänner försökte få oss att äta.

”Jag kan inte äta när Lotta är här” sa hon (jag vill inte nämna hennes namn).

”Men byt bord då?” sa Emma.

”Nej… Det är ju hennes fel.”

”Ursäkta?! Är det mitt fel att du har ätstörningar?!” sa jag.

Hon hm-ade och tittade bort.

Det var mer än vad jag orkade då. Inte nog med att jag gått runt i en månad och vart orolig inför hembesöket som var imorgon, nej nu blev jag också anklagad för att vara skyldig till hennes ätstörningar. Där brast det.

”DU KAN FAAAN INTE ANKLAGA MIG FÖR ATT DU HAR ÄTSTÖRNINGAR!!!” skrek jag och stormade ut ur matsalen.

Efter den skoldagen gick jag en stund på stan dels för att försöka muntra upp mig lite genom att titta på fina kläder och dels för att bränna kalorier. Men mina ben började darra och jag kunde inte gå ordentligt. Så jag skyndade till min buss och åkte hem, där jag tvingade i mig en macka för att inte pappa skulle bli misstänksam.

Onsdagen den 28 april 2010. Det datumet kommer jag aldrig glömma. Pappa väckte mig klockan 8. Han sa att jag ju inte var ledig och att jag skulle dammsuga mitt rum. Jag gav honom en blick som sa ”Du, det kan ju du bara glömma.” och somnade om till 9.

Klockan 10 ringde det på dörren. Mobila Teamet bestod av Göran, en ganska lång man med tatueringar och Stefanie, en kvinna med mörkbrunt långt hår, lugg och klarblå ögon. Hon såg hemskt snäll ut, minns jag att jag tyckte. Mamma, pappa, Stefanie, Göran och jag slog oss ner i vardagsrummet och mötet började. Göran var med den förra gången SCÄ var hemma hos oss. Han sa att har ett väldigt bra bildminne och att jag såg mycket värre ut nu är förra gången. Jag njöt när han sa det. Det var som en bekräftelse på att jag var sjuk.

   Under mötet ställde de frågor om hur mina matvanor såg ut.

”Hur mycket äter du till lunch? En hel portion, en halv…?” frågade Göran.

”Ehm… Kanske lite mindre än en halv…” svarade jag. Sanningen var ju max ett par tuggor.

”En halv halv kanske?

”Ja, typ.”

   Sen bad Göran Stefanie att ta min puls. Jag minns inte vad den var, men jag minns att när hon sa vad det var, så såg alla ganska oroliga ut och sa tyst ”oj…”.

   Tårarna brände bakom ögonlocken varje gång jag blinkade under hela mötet. Till slut sa Göran:

”Du ser väldigt ledsen ut. Det är okej att gråta.”

Tårarna rann över och ner för mina kinder. 

   När vi skulle avrunda så frågade jag bara som en liten instickare:

”Det är väl okej att jag fortsätter rida?”

Stefanie och Göran tittade på varandra och sedan på mig med en blick som sa ”är du helt dum i huvudet?!”

”Nej!” utbrast de båda i kör.

   De bestämde att jag inte fick gå till skolan tills nästa möte som var veckan därpå på SCÄ. Jag tyckte det var onödigt och frågade varför.

”Om du hade blindtarmsinflammation eller ett brutet ben skulle du väl inte gå till skolan? Det här är samma sak.” svarade de.

Till slut var mötet äntligen över. Jag började gråta så fort dörren hade stängts igen. 

_lotta

I just had a moment of weakness, that's all

Idag har vart en alldeles jättebra dag. Så varför känns det jobbigt? En miljard tankar snurrar runt i huvudet. Varför är jag inte längre smal? Varför har jag inte längre 25 i jeans? Varför vill jag bli fri? Vad är meningen med det nu igen? Varför tränade jag inte idag? Jag hatar de tankarna. De förstör. Allt jag bygger upp ifrågasätter de. Men jag tänker inte ge vika. Så svag är jag inte längre. Men jag hatarhatarhatar att de ens för en sekund får mig att tvivla. Så bara därför tänker jag nu sammanställa en liten lista om vad det är som jag kämpar för:

♡ Friheten att kunna äta vad jag är sugen på när jag är sugen på det utan någon som helst ångest
♡ Att kunna vara spontan med vänner
♡ Glass, godis bullar och allt annat som är gott. Inte nyttigt-gott, utan gott-gott
♡ Slippa var beroende av mina föräldrar varenda jäkla minut
♡ Bli stor, flytta hemifrån, bli självständig och allt sådant
♡ Vara på-riktigt-lycklig, inte låtsas-lycklig

Sådär. De där argumenten bräcker det mesta. Nu känns det bättre. Godnatt.

_lotta

Jag bor fyra trappor upp och du är välkommen in

Jag vill flytta hemifrån. Till en liten lägenhet, helst på söder eller helst helst i London. Jag är så obeskrivligt trött på att gå omkring och vara rastlös här hemma. Jag är så trött på att aldrig kunna vara spontan med mina vänner eftersom jag inte bor centralt, 45 minuter från centralen närmare bestämt. Och jag är så trött på att vara hemma. Jag har vart hemma så fruktansvärt mycket de här åren som jag har vart sjuk. Det känns som att jag har förbrukat hela min uppväxts "hemma-tid". Självklart förstår ju jag att jag inte kan flytta hemifrån, jag har varken speciellt mycket pengar eller något jobb. Men när jag drömmer om min egen lägenhet, drömmer jag att den ser ut ungefär såhär:

_lotta

Träna!

Åååhh!! Gissa vad jag ska göra nu? Jag ska, efter jag vet inte hur lång tid, träna!! Jag ska äntligen äntligen jogga! Ni anar inte hur mycket jag har saknat det! Åh. Lycka.

_lotta

En historia, del 2

Den här biten är lite kortare, men det blir alldeles för långt att ha med den i samma inlägg som nästa, för den blir lång ska ni veta.

Ungefär ett år passerade utan några större missöden. Men efter höstlovet 2009 blev det sämre igen.

Vi var ett ganska så stort tjejgäng som var med varandra just då. Och det är väl i åttan som man börjar bli intresserad av alkohol. I alla fall var det så med mina vänner. Alla ville att vi skulle ha fest med alkohol, utom jag. Jag ville verkligen inte dricka, för jag var inte det minsta intresserad. Jag markerade detta väldigt tydligt, och det fick konsekvenser. Några av mina vänner pratade bakom min rygg och sa att jag var tråkig som inte ville dricka. Det sårade mig verkligen, och jag kände mig extremt utanför. Så jag sökte mig till en egen sorts trygghet; ätstörningen. Jag tappade i vikt och fick börja besöka skolsköterskan för vägning igen.

Veckorna passerade och det var snart lucia. Det var ungefär då som det blev en vändpunkt. En av mina allra bästa och mest engagerade vänner slutade vara med mig. Det var som om hon hade stängt en dörr som jag inte kunde – eller fick – öppna. Jag försökte fråga vad som hade hänt, och fick till svar att ”det inte var så roligt att vara med någon som var deppig hela tiden”. Så här i efterhand förstår jag henne, även om jag just då blev jag väldigt sårad. Men det blev som ett uppvaknande. Jag insåg att om jag fortsätter såhär kommer jag inte ha några vänner kvar. Så jag bytte inställning över en natt. Sköt bort all ångest. Men jag bearbetade den inte, den bara lagrades i en låda som stuvades undan i en garderob och glömdes bort för ett tag. I ett par månader höll det, innan lådan blev så full att den exploderade. Men det är en så lång historia så vi tar det lite senare.

To be continued.

_lotta

Listan av 2011

För att summera året 2011 gör jag det genom den här listan!


Fem händelser som varit bra det här året?
1) Såg Coldplay live på Where The Action Is och stod 20 meter från Chris Martin.
2) Tog moppekörkort.
3) Kom in på mitt förstahandgymnasieval, Kungsholmen.
4) Bröt upp med min galet dåliga terapeut.
5) Bestämde mig för att äntligen bli fri från anorexin, och allt bra som kom med det!


Fem händelser som varit sämst det här året?
1) Jag tog anorexin till ännu en nivå och blev tvungen att sjukskrivas från skolan för andra gången.
2) Jag började ljuga otroligt mycket om vad jag åt för mina föräldrar och vänner.
3) Att inte gå i samma skola som min bästa vän och vi har därför inte sett så mycket som jag skulle vilja.
4) All jävla ångest.
5) Fick influensa och var hemma från skolan i två veckor och missade två veckors mattelektioer som jag verkligen hade behövt eftersom nationella provet i matte var en vecka efter jag hade kommit tillbaka.


Vad har du lärt dig i år?
Att man faktiskt är lyckligare när inte anorexin ständigt sitter i en.


Blev året som du har tänkt dig?
Jag hade faktiskt inga förhoppningar på det här året. Jag trodde nog inte att det kunde bli värre än året innan, men där hade jag fel.


Vilka kläder har du använt mest?
Beige kjol från Aubin & Wills, svarta Dr. Martens, skjortor från Hollister och mina absolut mest bekväma jeans från Acne.


Vad har du mest lyssnat på för musik?
Albumet Satan i Gatan av Veronica Maggio, massa Håkan Hellström och Coldplay.


Vad har du tittat på? (film, tv, serier..)
Väldigt, väldigt mycket Vänner, Family Guy, House, You've got mail och självklart alla Harry Potter-filmerna.


Vilka människor har du hängt mest med år?
Lovisa, Maja, Stina, Helena och ungefär hela min klass.


Vilka nya personer har du lärt känna i år?
Helena, Stina och hela N1b.


Vad är det vackraste du fått i år?
Mina Miu Miu-skor.


Vad är det bästa du har läst?
Tillsammans är man mindre ensam av Anna Gavalda och Hjärtat får inga rynkor av Mark Levengood.


Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Tyvärr ja. Berättar kanske om det i någon kommande En historia.
Började i gymnasiet, det har jag ju inte gjort förr!


Vad var din största framgång 2011?
Är på god väg att bli av med anorexin. Och i och med det så kom jag ut ur mitt skal och blev himla mycket mer social!


Bästa köpet?
Beige Aubin & Wills-kjol, blåvit-rutig skjorta från Hollister och Dr. Martens.


Vad spenderade du mest pengar på?
Kläder! (som vanligt)


Vad önskar du att du gjort mer?
Njutit av sommaren och badat mer.


Vad gjorde du på din födelsedag 2011?
Åt lunch på Lydmar med familjen.


Hur skulle du beskriva din stil år 2011?
Första halvan: Grå, rätt så intetsägande, förstora kläder. Allt som fick mig att se så sjuk och så smal ut som möjligt.
Andra halvan: Högmidjad kjol eller shorts, blåvita skjortor, rundringade stickade tröjor och Dr. Martens. 
Den andra halvan av året var betydligt mycket roligare.


Listan är snodd av Sandra.