Lost

Det är det här som är det svåra med skrivande. Att komma på vad man ska skriva. Att få ner tankarna till ord. Det är verkligen inte så lätt som det låter.

Idag fick jag ett långt sms från min fina vän Lovisa. Jag ska såklart inte skriva exakt vad som stod, men det var något som jag fastnade för. Att om jag bara sitter och väntar på att bli frisk, kommer ingenting att hända, jag må heller inte bättre. Men om jag reser på mig, kliver upp, lever, kommer friskheten så småning om komma ikapp.

Kanske, kanske, kanske har hon rätt?

Åh. Mina fina vänner. Vad vore jag utan dem? Ingenting. Ingenting alls. Det är en så självcentrerande sjukdom, det här. Jag önskar verkligen att det inte var så. Men man fastnar i sig själv. Kommer inte ut. Inlåst. Och den som har nyckeln, är jag. Varför är det så svårt att låsa upp?

_lotta