måndag 14 mars 2011

Tusen gånger om

Idag gjorde jag en förändring. För första gången sedan den 4 maj förra året åt jag lunch i matsalen. Vad ska jag säga? Vad borde jag säga? Jag borde kanske säga att det var en trevlig omväxling, ett steg närmre ett normalt beteende (som det för övrigt pratas väldigt mycket om både hemma och på SCÄ...). Men det tycker jag inte. Det kändes inte alls bra. Det kändes hemskt. Alla som stirrade. Alla som tyst tänkte: Varför sitter den där tjejen själv med sin pappa och äter annan mat? Och varför ser hon så ledsen ut?

Jag vill inte tillbaka dit i morgon. Jag vill verkligen inte. Men jag måste. Måste, måste, måste. det finns tydligen inga andra alternativ för mig. Som när man blivit avkastad av en häst, för att komma över skräcken är det bara att hoppa upp i sadeln igen. Gör man sen det tillräckligt många gånger försvinner rädslan. Då ser man bara hästarna som en större och mer korkad variant av en hund. Men det är något som jag vet eftersom det är något jag har upplevt. Tänk om det inte alls känns lättare? Vad gör jag då? Vad händer då? Hur länge orkar jag kämpa? Jag vet inte. Jag vet ingenting alls.


Kommer ni ihåg hur det var när man blev inskolad på dagis? Första dagen är man bara med mamma och pappa. Sen är mamma och pappa med men man leker lite med andra barn. När det tillslut känns tryggt kan man glatt vinka av mamma och pappa på morgonen för att alldeles själv leka med de andra barnen.

_lotta

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar