Allting är så oklart just nu. Får jag börja gymnasiet i höst? Kan jag få insikt i vad jag håller på med, och där med bli bättre? Kommer jag någonsin komma ur anorexin? Vill jag komma ur anorexin? Kan jag det? Går det?
Alla dessa frågor. Svaren är avlägsna. Otydliga. Ibland existerar de inte ens.
Hur ska jag någonsin klara av det här? Det är för stort. Som ett stort berg jag måste klättra över. Men det är för högt, jag orkar inte. Jag blir trött av att bara se berget, jag ser att jag aldrig kommer orka klättra över det. Så jag avstår. Vänder och går tillbaka hem. Hem till det trygga, hem till det säkra, hem till anorxein.
Den välkomnar mig med öppna armar, och som en orolig mamma frågar den: "Var har du varit? Du får ju inte försvinna sådär! Lova att du inte gör om det!" Smått skamsen över att jag ens tänkt tanken att klättra över berget, kurar jag ihop mig i anorexins famn. Den kramar om mig – lite för hårt, så att det blir tungt att andas – och viskar att jag aldrig får göra om det. Att jag aldrig får springa iväg sådär, förstår jag inte hur orolig den var? Utan mig kan den inte klara sig ju. Jag nickar tyst och lovar. Lovar att inte försöka klättra över berget igen.
_lotta
Hej! Jag vill bara säga att det funkar tillslut, man dör inte av att gå upp i vikt igen även om det känns så. Man börjar undvika vågen för att det gör för ont och efter ett tag glömmer man nästan. För mig bröt jag mig ut mönstret och buren när jag insåg att ingen skulle ta emot mig om jag föll, ingen skulle vara där och hålla mig i handen och rädda mig om jag blev så smal att jag försvann. Det var då jag började försöka, började tvinga mig att äta och leva. Du är stark även om det inte känns så men man måste inse att det är en själv som ska göra sig frisk, ingen annan. Puss!
SvaraRadera