En historia, del 6

Här kommer del 6. Den är lång och ganska jobbig. Fast det kanske bara är jobbigt för mig eftersom det är jag som har upplevt det... Ja, ja. Här har ni den i alla fall.

En gråmulen februaridag bestämde min terapeut, Ingbritt, att jag skulle börja äta i matsalen två eller tre gånger i veckan. Jag fick panik av bara tanken. Men jag hade inte så mycket att säga till om, så därför fann jag mig, veckan efter sportlovet, i matsalen med pappa. Alla stirrade på mig som om jag var en utomjording. Det var hemskt. Jag satt med tårar i ögonen hela lunchen.

Dagen efter satt jag och pappa i matsalen igen. Den här gången satt vi med mina vänner. Det kändes bättre. Inte fullt så hemskt. Men att pappa fortfarande var med gjorde att vi drog till oss många blickar, och jag började känna mig besvärad.

Väl hemma bad jag om att få äta själv med mina vänner i matsalen. Då skulle jag inte skämmas lika mycket och därmed skulle det gå bättre att äta. Jag vet inte om det var för att mamma och pappa vid det här laget var så pass desperata att de var beredda på att prova vad som helst, eller om det var för att de som hemskt gärna ville att det skulle fungera, men hur som helst gick de med på mitt förslag. Det borde de inte ha gjort. För saken var den att jag inte åt med mina vänner i matsalen. Jag sa inte ens till dem att jag inte längre åt med mamma och pappa vissa dagar, utan jag satt uppe i vår korridor och pluggade. Jag minns att jag kände mig så nöjd med mig själv. ”Åh vad jag är smart”, tänkte jag. ”Mamma och pappa kommer aldrig att komma på mig”. Det gjorde de inte heller på ett väldigt långt tag. Det var inte förrän någon gång i april, då jag vid det laget att övertalat dem att jag skulle få äta alla luncher ”i matsalen”.

Var tredje vecka var det vikt hos Ingbritt. Jag minns inte varför, men av någon anledning så sköts det alltid upp. Det var ju jag såklart nöjd med, eftersom jag då kunde fortsätta som jag gjorde utan att någon märkte något.

Under hela nian gick jag hos Ingbritt. Hon och jag gick inte så bra ihop. Eller rättare sagt, hon tyckte att vi ”klickade” men gjorde inte jag. Hon tyckte att jag skulle prata med mina ätstörningsmonster. Jag blev frustrerad för hon fattade inte att jag inte ville prata med dem, eftersom det skulle vara att prata med mig själv och det är något jag aldrig kunnat göra. Jag hade ingen som jag kände att jag litade tillräckligt mycket på för att kunna säga vad jag egentligen kände.

En eftermiddag någon gång i april stannade jag kvar efter en mattelektion för att prata med min mattelärare och mentor om något prov jag inte var nöjd med. Just där och då orkade jag inte hålla igen med mina tusentals hemligheter längre. Så jag berättade om hur jag mådde, om hur jag varje lunchrast satt i korridoren medan alla andra åt, om hur jag vantrivdes med min terapeut och om hur min relation med mamma höll på att falla i bitar. Och för första gången på jag vet inte hur länge kände jag att det var någon som faktiskt lyssnade på mig. Jag kände att det gav mer när jag pratade med honom än med Ingbritt, jag sa nästan ingenting när jag satt hos henne, tittade mest diskret på klockan och önskade att timmen skulle gå. Men nu kunde jag prata med min mentor någon gång i veckan istället. Ibland för att ventilera jobbiga tankar, ibland för att bolla idéer och få respons på mina tankar och funderingar.

I mitten av april – jag tror det var den 13 – var det vikt för första gången på väldigt länge. Jag hade en hård klump i magen, för jag visste att jag hade gått ner i vikt och att mamma och pappa nu skulle komma på mig, att de skulle få reda på att jag inte åt som jag sa att jag gjorde. Men när vi gick ut från SCÄ sa inte pappa någonting. Som att allt var som vanligt.  Det gjorde mig orolig. Varken han eller mamma sa någonting, de bara tittade på mig lite misstänksamt.

Dagen efter berättade jag för min mentor om vad som hade hänt. För även om jag var rädd för att mamma och pappa skulle se att jag hade gått ner i vikt, ville jag fortfarande göra det. Så i och med att de inte sa någonting trodde jag att jag inte hade gått ner ”tillräckligt”. Jag berättade att tanken om att kräkas upp maten började kännas som ett alternativ. Min mentor sa att jag verkligen inte borde göra det, för om man börjar kliver man över en tröskel då det är svårt att sluta, och att det bara skulle göra mig sjukare än vad jag redan var. Men det var ju det som jag ville.

Veckan efter fick jag inte ”äta med mina vänner i matsalen” längre för mamma och pappa. De sa att de inte litade på att jag åt som jag skulle. Jag blev delvis nöjd eftersom det bevisade att jag faktiskt hade gått ner i vikt, men det gav mig också panik eftersom jag inte längre kunde komma undan lunchen. Tanken om att börja kräkas upp maten kom närmre och närmre. Jag gjorde några försök, men det är inte så lätt som man tror. Jag hatade mig själv för att jag inte kunde. Hatade, hatade, hatade.

Den 5 maj var det nationellt prov i matte. Jag har nog aldrig vart så missnöjd efter ett prov. Självhatet växte sig större och större . Dessutom skulle jag inte äta lunch med mina föräldrar den dagen, jag skulle äta med min mentor tillika mattelärare. Jag tror att lunchen tog en timme. Och då hade jag inte ens ätit upp. Jag tror att det var där mitt självhat nådde sin topp. Jag sprang upp till toaletten i vår korridor. Tog en penna och körde ner i halsen. Om och om igen. Och tillslut – till min förvåning – gick det. Ett lugn spreds i mig. Jag kunde. För första gången kände jag mig nästan nöjd med mig själv. Ätstörningsmonstret applåderade och klappade mig på ryggen. Men sedan insåg jag vad jag hade gjort: jag hade frivilligt tvingat – eller snarare låtit mig bli tvingad av Ätstörningsmonstret – mig själv att kräkas upp mat. Jag greps av panik när jag insåg hur många jag kommer såra om det här fortsatte. Så trots Ätstörningsmonstrets skrik i huvudet gick jag raka vägen till Lovisa för att berätta vad jag hade gjort. Jag sa att jag även funderade på att berätta för vår mentor eftersom jag hade pratat om tankarna med honom. Hon sa att jag måste berätta. Så jag gjorde det. Det var hemskt svårt att berätta det eftersom jag visste hur han hoppades på att jag inte skulle ta det steget. Reaktionen blev ungefär som jag trodde. Men jag bad honom att inte ringa mina föräldrar och berätta det.

”Lovar du?” frågade jag osäkert.

”Ja, jag lovar”.

Dagen efter åt jag lunch med pappa.

”Din mentor ringde mig i morse…” sa han.

Jag greps av panik. Allt blod försvann från huvudet. Magen knöts ihop.

”… han sa att du hade kräkts upp lunchen i torsdags.”

Jag visste inte vad jag skulle säga. Men till slut fick jag fram:

”Det var en engångsgrej. Det var bara för att vi hade haft matteprov innan. Jag lovar.”

Pappa tittade misstänksamt på mig.

”Är det helt säkert det…? Var det bara en gång? Du kommer inte göra det igen?”

”Nej, jag lovar! Det var bara då!”

Konstigt nog lät han mig gå tillbaka till mina lektioner den dagen, och resten av dagarna fram till den 12 maj. Men 12 maj tar vi i nästa del.

_lotta