"Would it be absolutely ludicrous to try to make out?" "There is no try," I said. "There is only do."

Idag bestämde jag mig för att stålsätta mig och läsa ut The fault in our stars (av John Green) som jag i tidigare ett inlägg nämnde. Och visst var det precis så sorgligt som jag hade väntat mig. Kanske till och med ännu sorgligare. Men ändå fint.

Boken handlar om obotligt cancersjuka Hazel som träffar före detta cancersjuka Augustus i en terapigrupp för barn och ungdomar med cancer. De finner ganska direkt en koppling till varandra, och det går nästan inte en enda dag utan att de ses. Hazel är orolig för att komma för nära, och därmed såra Augustus, eftersom hon inte kommer att leva så många år till. Men trots det går det kan de inte inte vara tillsammans. De blir bästa vänner och hittar på olika upptåg, som att ha pickninck med champagne och ägga ner deras gemensamma väns ex's hus. Ju längre in i boken man kommer, desto djupare blir deras vänskap men också även medvetenheten om att det inte kommer att vara för alltid.

Om ni nu fick uppfattningen om att det här är en tonårsbok om naiv, klänging, besatt Twilight-kärlek så kan jag gladeligen meddela att det inte stämmer. Det här är en knäpp, sorglig, rolig, tragisk och vacker bok om hur det är att veta att ens vänskap och förhållande inte kommer att vara för evigt. Att man måste ta vara på den tid man har tillsammans istället för att frukta den dag då allt försvinner.

Som sista ord vill jag bara säga: läs den.

_lotta