Okej, nu kan jag faktiskt se mållinjen. Den 11 juni är det här skolåret äntligen över.
Jag försöker att hålla den här bloggen så ärlig som möjligt, jag visar både det bra och det mindre bra eftersom det inte finns en enda människa som kan relatera till någon som alltid älskar livet och tycker att hela världen är toppen. Men det är något som jag har utelämnat det här året; skolan.
Jag har aldrig behövt anstränga mig mycket i skolan, jag har haft lätt för det mesta. Speciellt under högstadieåren (de sjuka åren) då jag alltid hade som ambition att ligga minst ett kapitel före alla andra. Och förra året, i ettan, låg inte mitt fokus på studierna utan på att bli frisk. Men det här året hade jag inget annat som tog upp min tankeverksamhet, varken destruktiva prestationstankar eller målinriktade friskhetstankar. Jag hade inget som motiverade mig längre. När jag var sjuk var motivationen att bli sjukare och när jag kämpade för att bli frisk var motivationen att en gång för alla bli av med ätstörningen. Och utan motivation blev skolgången svår. Jag hade inte någon motivation till att gå upp ur sängen på morgnarna, inte till att plugga inför viktiga prov och inte ens till att lyssna vad läraren sade på lektionerna.
För många gånger under det här året har jag låst in mig på en skoltoalett och panikgråtit över att jag inte har känt någon motivation, någon vilja eller drivkraft. Skolan har känts som en enda grå, tjock dimma och jag kände mig bara dum för att jag inte förstod fastän jag säkert skulle det om jag lyssnade.
Men när våren kom, när solen, värmen och alla färger kom tillbaka väcktes även jag till liv igen. Saker blev roliga igen. Sena nätter på Ace med Flohra, filmkvällar med dåliga tjejfilmer hos Haley, promenader i solen med Neo och jag kunde ta moppen till skolan istället för buss och tunnelbana. Som i en målarbok började mitt sinne sakta med säkert färgläggas igen.
Nu vet jag att jag klarar det. Jag vet att nästa år kommer att bli roligare eftersom jag slipper matte, fysik och kemi. Jag vet att jag kan ta mig igenom den tjocka gråa dimman och jag vet att jag kan kämpa emot min egen motvilja. Jag vet att jag kan känna mig trygg nu.
_lotta
Jag försöker att hålla den här bloggen så ärlig som möjligt, jag visar både det bra och det mindre bra eftersom det inte finns en enda människa som kan relatera till någon som alltid älskar livet och tycker att hela världen är toppen. Men det är något som jag har utelämnat det här året; skolan.
Jag har aldrig behövt anstränga mig mycket i skolan, jag har haft lätt för det mesta. Speciellt under högstadieåren (de sjuka åren) då jag alltid hade som ambition att ligga minst ett kapitel före alla andra. Och förra året, i ettan, låg inte mitt fokus på studierna utan på att bli frisk. Men det här året hade jag inget annat som tog upp min tankeverksamhet, varken destruktiva prestationstankar eller målinriktade friskhetstankar. Jag hade inget som motiverade mig längre. När jag var sjuk var motivationen att bli sjukare och när jag kämpade för att bli frisk var motivationen att en gång för alla bli av med ätstörningen. Och utan motivation blev skolgången svår. Jag hade inte någon motivation till att gå upp ur sängen på morgnarna, inte till att plugga inför viktiga prov och inte ens till att lyssna vad läraren sade på lektionerna.
För många gånger under det här året har jag låst in mig på en skoltoalett och panikgråtit över att jag inte har känt någon motivation, någon vilja eller drivkraft. Skolan har känts som en enda grå, tjock dimma och jag kände mig bara dum för att jag inte förstod fastän jag säkert skulle det om jag lyssnade.
Men när våren kom, när solen, värmen och alla färger kom tillbaka väcktes även jag till liv igen. Saker blev roliga igen. Sena nätter på Ace med Flohra, filmkvällar med dåliga tjejfilmer hos Haley, promenader i solen med Neo och jag kunde ta moppen till skolan istället för buss och tunnelbana. Som i en målarbok började mitt sinne sakta med säkert färgläggas igen.
Nu vet jag att jag klarar det. Jag vet att nästa år kommer att bli roligare eftersom jag slipper matte, fysik och kemi. Jag vet att jag kan ta mig igenom den tjocka gråa dimman och jag vet att jag kan kämpa emot min egen motvilja. Jag vet att jag kan känna mig trygg nu.
_lotta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar